Igår var en så galen dag. Känslan överallt och hela tiden var som en domedag. Undantagstillstånd, har jag använt som ord några gånger och oavsett ordval så nog var det en dag av mörker allt. Igår, torsdag den 12 mars, känns det som att hela världen (jaja, vilket utgår från min bakgård osv) var som i en bubbla. Coronakarusellen, kaoset – och negativa energier överallt. Igår känns som dagen då förändringarna i vårt dagliga för nu och en lång tid framöver verkligen hände. Det surrealistiska blev ännu mer overkligt och starka åtgärder togs eller diskuterades. Börsen störtdök.
Jag har känt en sådan dag så starkt i min kropp en gång tidigare. Det var i november 2016, när Nacka snöades in på värsta sätt på många många år och Trump blev president. Jag skrev om det, om känslan, här.
Igår var som den men 10 gånger värre.
Jag minns att vi den där kvällen i snön och med ny, jäkla läskig, president i USA ändå tänkte att vi skulle äga ut känslan av hopplöshet. Henke som kämpade sig hem med båt och gåendes kilometer i hög snö passerade Ica Maxi och köpte god mat som vi åt med ett glas rött framför brasan.
Det hjälpte inte känslan, minns jag också. På inget sätt kunde vi dämpa den.
Jag kände samma igår, men ändå inte alls. Det var ingen idé. Vi stekte ett ägg och öppnade en burk makrill till middag igår.
Vi har en lång, tuff period framför oss på så många plan. Samtidigt känns det som att botten på ett sätt var djupast igår. Igår var förändring och chock, ovisshet. Idag förståelse och viss känsla av att vara inställd på nya tider. Annorlunda. Lockdown.
Var det solen idag som gjorde det, eller börjar folk förstå och om inte acceptera eller göra det utan rädsla bara – förhålla sig? Mobilisera sig i hur vi tar oss an allt framåt?
Jag har lite en sån känsla. Igår var avgrundsdjupt, idag börjar vi försöka simma. Är det bara jag som känner skillnaden i energi?
