Ibland låter det kanske som att Stella var jobbig som spädis. Det är inte sant. Däremot var hon en väldigt närhetstörstande bebis. Bebis som fick tillräckligt med sömn = nöjd bebis märkte vi snart, och att sömn helst intogs nära, nära, var såklart både jobbigt och fantastiskt mysigt.
Jag skulle aldrig neka en spädis (läs: under 3 månader typ) närhet eller uppmärksamhet. Deras känslor och reaktioner är ju så primitiva. Bröst = Mat, Hud = Närhet, Pussar, kommunikation och mjuka ord = Kärlek.
Man ”lär” inte en sexveckors att ligga lite själv genom att låta den skrika en stund. Man ger det den vill ha. Så funkar vi föräldrar helt naturligt.
Sen att jobba på det när de blir lite äldre, självklart. Jobba för bra sömn för alla, givetvis. Men neka ett spädbarn det den behöver, och visar via skrik? Aldrig.
Jag tror att bebisar och barn har olika fallenhet för det här med närhet redan från början. Det verkar så på alla barn jag känner iallafall. Och med Stella så har det hängt i sig. Hon älskade närhet som bebis, och nu som 2½-åring med spring i benen så älskar hon att gosa. De flesta med barn i den åldern (eller ännu yngre) får glädjas åt en kram i flykten, och här hemma gosas det varje dag, ordentligt. Långa stunder i soffan. Närhet, gos och kärleksförklaringar.
Jag är verkligen glad för det. Å ena sidan så kan jag den här gången hoppas på en bebis som är ”enkel” vad gäller att ligga nöjd i vagnen långa stunder osv, men innerst inne så uppskattar jag den där närheten så förbannat mycket så inget annat känns viktigt. Innebär det några månader då jag är mer låst så är det okej. Bring it on.
Och skulle det vara lite så att det är något man föder själv, att man skämmer bort sitt barn med för mycket närhet när de är riktigt små, så kan jag inte låta bli att undra hur det någonsin på något sätt skulle kunna vara något negativt. Jag hoppas att jag när jag någon gång tittar i backspegeln ser att jag har slösat lite väl mycket med min kärlek. Det vore det bästa.
Stella, snart 3 veckor gammal.