Hatar när det händer! Fast det kanske bara händer mig?
En scenario som händer någon gång ibland är att jag ”blir arg” på Stellas polare M, när hon gör saker som kan vara farliga (dvs, när jag har ansvaret för henne). Antar att jag låter argare än vanligt och hon tar åt sig så hon gråter – Stella gör lika när det är allvarligt hon också. Usch, hatar det.
Idag var det en bekants tvååring som sprang mot gungan (stor däckgunga) Stella just lämnade, och bredvid gungade en lite äldre kille i tokhög fart. Just där skulle lilla tjejen springa, och hon hade nog decimetrarna på sin sida men absolut inte mer än så, så jag skyndade mig och lyfte undan henne när hans gunga var ”framåt” – för på tillbakavägen skulle hon lätt kunnat få en sko (minst… en dec till framåt och hela gungan hade kommit farande) i huvet. Det gick så himla snabbt, och lilla S blev så förvånad. Jag spanade efter hennes mamma (som har minibebis) som kom och då släppte det för S och hon storgrät. Sååå skraj! Fy, det var hemskt. Hon hade trauma i säkert en kvart och bara grät. Usch.
Jag kände mig så himla hemsk, samtidigt som jag ju vet att hon skulle kunnat gråta än mer av andra anledningar. Det var ju just det där att det gick så himla snabbt, avstyrt har man ju gjort fler gånger men hon lär ju inte ha fattat vad som hände den här gången när det var sån superfart på stora gungan. Näe, hatar det.
Hoppas hon kan somna ikväll och sova utan mardrömmar. 🙁