Innan vi ens bestämde oss för Istanbul som destination hade jag hos en av mina favorit-instagrammmare ”travel on tellus” sett en bild som blev något av en inspirationsbild för Istanbul som resmål. Den har suttit på min näthinna sedan dess och innan vi åkte googlade jag fram vart den var tagen. Tea garden i parken Gulhane, som är en stor park där Topkapipalatset ligger. Det senare hoppade vi för övrigt idag – moskeer, tempel och palats må vara fantastiskt men för många på kort tid är inte riktigt vår tekopp. (hohoho, göteborgare eller?)
Efter att vi misslyckats med att gå av vid Gulhane pga galet mycket folk på spårvagnen så promenerade vi åter någon kilometer från gamla stan och in i parken och där gick vi rätt planlöst. Jag med ett väldigt tempo – jag ville så sjukt gärna hitta den där te-trädgården (ja, den heter ”tea garden”) innan det blev helt mörkt.
Och så hittade vi den. Och den var precis så fantastisk som jag trott. Något alldeles extra. Stämningen! Känslan! Utsikten! Åh, det var så magiskt!
Vi hann före mörkret, det var lätt skymning när vi kom.
Och sedan kom mörkret, fast inte det där beckmörka utan det där världen fortfarande har en massa konturer. Det där mörkret som är alldeles extra vackert. Som att det inte var nog så lyste en stor fullmåne upp himlen. Jag vet inte, men just det där att jag helt plötsligt satt mitt i min inspirationsbild gjorde mig så rakt igenom lycklig. Att resa alltså! Vad fantastiskt det är!
Barnen kanske ni tänker? Jodå, de trivdes också, även om Max tyckte att bara lukten av te gav ”äcklig lukt i min näsa”. De sprang runt och spexade och agerade fotograf (Stella) och motiv (Max och två katter). Det går ingen nöd på dem, direkt. Resa med barn men inte för barn. För allas upplevelse, men på barnens villkor. Så sjukt enkelt, egentligen. Våga, vinn.
