Igår läste jag en artikel om ”träningsgurus”. Det handlade alltså, typ, om hur lätt många sanningar som faktiskt inte alltid är sanningar kan spridas idag. Hur man utan ifrågasättande lyssnar på en persons budskap för att man gillar eller allmänt har förtroende för en person, så att man helt glömmer kritiken till innehållet för att man är så övertygad om att denne person har rätt. Detta då oavsett hur stor kunskap denna person har om ämnet egentligen. En kocks kunskap om den faktiska kroppsliga påverkan av t.ex lågkalori/LCHF-diet, bortom vitknedgång. En yogainstruktör om de faktiska konsekvenserna av en detox, bortom en känsla av fräschhet. En programledare om det faktiska resultatet av en viss träningsform, bortom kortsiktigt synligt resultat.
Jag har tänkt på det där, för det är ju så otroligt sant. Det måste också vara en stor anledning till att vissa sanningar får fäste och snurrar runt, runt och runt igen innan de – ofta – skjuts hål på. För egen del så lärde jag mig att tänka kritiskt på universitetet, det var bland det viktigaste budskap man ville få fram där. Ja, viktigare än huvudämnet. Är det så? Varför? Hur kan du veta det? Vilka källor styrker det du säger? Osv.
Jag applicerar det där i arbetslivet varenda dag, och till stor del har jag förnuftet med mig även i privatlivet. Sen ibland försvinner det, snabbt som attan. Jag är snabb att hänga på trender inom t.ex kost, träning och hälsa och glömmer det kritiska granskandet. Att den där dieten ”danska rigshospitalet” inte skulle påverka ämnesomsättningen långsiktigt, som det sades när jag övertygades om dess förträfflighet för kanske 15 år sedan, tror jag någonstans fortfarande. Samtidigt som jag fattar att inte just en sockerbit och en kopp svart kaffe till frukost gör någon skillnad gentemot en annan obefintlig sådan. Att sätta en kropp i svältläge innebär att sätta en kropp i svältläge, vare sig det är via en inte-särskilt-vetenskaplig ”diet” som den jag nämner ovan eller en lika-inte-särskilt-vetenskaplig detox. Same same but different.
Jag har två gurus nu, som på riktigt hjälper mig. För jag vet att dessa gurus är gurus på riktigt. De vet det man behöver veta på riktigt och lite (en hel ocean) till. Det är en läkare inom kost/hälsa som heter Caroline och en viss expert inom träning/hälsa som heter Lovisa.
Det finns flera sätt det hjälpt mig att ha dem i mitt liv. Till exempel genom att de sitter på min axel och uppmanar mig att fråga de där frågorna.
Är det så? Varför? Hur kan du veta det? Vilka källor styrker det du säger? Osv.
Sen är jag visserligen en smart tjej, men inte tillräckligt smart. Jag når inte ända fram. Så ibland åberopar jag mina gurus, de riktiga. För att de har svaren. Jag väljer att lyssna på dem – inom sina expertområden. Jag ställer enkla frågor och får lika enkla svar (de måste ju bemöta mig på min nivå). Då ler jag lite för mig själv. Känner mig klokare, upplyft. Lär mig på vägen. Granskar kritiskt, ifrågasätter, gör om gör rätt.
Jag tränar för livet, och äter för livet. Jag ska aldrig sluta äta igen. Inte ens 2 dagar av 5.
