Nu skulle jag kunna skriva på det som numera är bloggarnas favoritsätt – optimerat för google, med tips och listor över hur man gör och varför. Men, ärligt talat…. så struntar jag helt i det. Att lämna sin bebis första gången (lite längre) för att göra något på egen hand handlar mindre om listor med tips och mer om känslor. Det är ofrånkomligt.
Innan jag fick mitt första barn, Stella, för 8 år sedan så tänkte jag mycket på föräldraskapet. Vem ville jag vara som mamma? Jag visste förstås inte hur det skulle vara att vara mamma, men samtidigt hade jag många småbarnsmammor i min omgivning så jag kunde till viss del se på det lite objektivt. Jag visste att jag inte ville tappa bort mig själv och enbart leva genom min roll som mamma, och jag tänkte redan före hon kom på vilken ålder som borde vara okej att lämna bebisen på ett eller annat sätt.
Lite visste jag då att det när bebisen väl kommit handlar mindre om ”kan lämna” och snarare om att man inte vill. För, rent objektivt så klarar sig bebisen i samma sekund som den klarar att äta mat på annat sätt än genom mamman, men i hjärtat sitter man ihop mer än man någonsin kan föreställa sig innan man är där.
Med Stella inföll en jobbkonferens i Italien när hon var 9 månader. Jag tänkte direkt att jag ”borde” kunna åka på den – och att det skulle kännas vettigt då, med jobbstart hyfsat nära – och ställde in mig på det. Att det skulle bli svårt att säga hejdå för flera dagar när jag väl var där förstod jag givetvis. Väl borta gick det dock förstås bra. Hemma fick Henke chansen att lära känna henne och hennes behov ännu bättre – vilket var viktigt för oss alla tre, och jag njöt av bortatiden. Själva avskedet var enormt jobbigt dock – men samtidigt något som hade varit precis lika jobbigt om jag lämnat henne första gången när hon var 1. Eller 1,5. Eller 2. Eller för den delen 3 månader, som är mer än normalt i de flesta andra länder än Sverige. Ni fattar.
Dagen för avfärd på en sedan länge planerad tjejresa till NY var just den då Max blev 5 månader. 5! Det var ett jobbigt beslut jag behövde ta där någon månad innan, och jag velade väldigt länge – men såhär resonerade jag till slut (ett läsvärt inlägg). Ett tag tänkte jag ta med honom och försöka fixa barnvakt där till någon av kvällarna – eller betala extra för att ta med en mormor eller så – men när han efter ett par månader visat sig vara en välmående och otroligt enkel bebis som dessutom tog flaska och sov gott så bestämde jag mig för att åka utan honom. Varje kväll när han var mellan 2 och 5 månader pumpade jag mjölk för att bröstmjölk skulle vara hans enda kost när jag var borta – jag ville så gärna fortsätta amma när jag kom hem och tänkte att det var enda sättet jag kunde hjälpa det på traven. Avskedet var lika jobbigt då, men resan var fantastisk och även om pumpandet på alla NYs toaletter var jobbigt så var det värt att komma hem och inse att amningen faktiskt fortsatte att fungera. Han helammande ett tag till, och delammades till 13 månader.
Det finns säkerligen de som hävdar att lämnandet kan påverka bebisars anknytningsförmåga, men det är inte min erfarenhet. Våra bebisar och barn har fortsatt vara både trygga (och mammiga), gilla närhet och ändå både framåt sociala och mjukt känsliga på samma gång. Stella och Max har inte tagit ett dugg skada, utan är och har konstant varit trygga och fina individer.
På fredag lämnar jag Meja över natten för första gången, just i samband med att hon blir 9 månader, och då är det två dygn borta som står på agendan. Ett par veckor senare är den tiden dubblad till fyra dygn. I känslan – hjärtat – drar jag mig lika mycket men zoomar jag ut lite så vet jag lika säkert nu som de tidigare gångerna att det kommer att gå jättebra. Att det till och med nog finns uppsidor med det för oss alla. Det känner jag mig trygg i.
Det här inlägget är redan långt, men jag avslutar ändå med några punkter med saker jag tror på;
- Den andra föräldern är en lika bra förälder. Det är bra om hen får chansen att vara det.
- Barn som lärt sig äta men vägrar flaska kan mycket väl börja ta det när mamman är borta. Så var det med Stella när jag lämnade henne ett dygn vid 6 månader, och kanske gäller det även Meja – som fortfarande vägrar? Och om inte så kommer de äta om/när de är hungriga – de behöver bara sitta upp helt enkelt. Det löser sig.
- Det är rätt dåligt investerad energi att ha för mycket längtan när man är borta. Jag tror på att passa på att njuta av att vara själv, och sedan tanka upp när man väl är hemma igen. Hemresan är ofta värst – då är längtan stor – men försök så gott det går att spara på känslan tills dess och njut av att bara vara dig själv, och att inte heller ha ansvar för någon annan.
- Att pumpa är tråkigt, och produktionen går ner enormt mycket på kort tid – ganska snabbt känns det som att man pumpar tomt. Men, den går upp lika snabbt igen. Ha helt oplanerade dagar när du kommer hem och låt bebisen snutta precis hur mycket den vill dygnet runt så är produktionen snart uppe igen. Snuttande och te av fänkål och anis heter min rekommendation. När jag lämnade Max 5 dygn vid 5 månader behövde han stöd-flaskor i två dygn innan han ammades till 100% igen. Fascinerande! Lita på kroppen. Bebisen kan ju dock välja annat sedan – men för mig har det inte varit så tidigare. Det är ju dock förstås en risk man tar – men också en chans, för om du tvärtom vill sluta så är det ett bra tillfälle.
- Du är inte en dålig mamma för att du vid något tillfälle lämnar din bebis. Du är inte dålig för att du ibland tänker på dig själv. Att du gör det innebär inte heller att du inte har din bebis bästa i åtanke. Att du vill åka iväg, eller vad det nu kan vara, gör inte heller att du ska få höra att ”man har ju inte skaffat barn för att lämna bort dem”. Både och är bra – och din kärlek till ditt barn är villkorslös oavsett. Du kan få båda. Resonera vettigt och njut av det!
Summerat så vill jag i den här bloggen verkligen visa att det är mycket värt att våga resa med bebis och barn – men också utan.
Hur resonerar du? Har du någon erfarenhet du vill dela med dig av? Kommentera gärna!