Många mammor (ja, för det är nog framför allt mammorna, om man ska vara krass) klär sina döttrar uteslutande i rosa, och älskar prinsesstema, framför allt vad gäller inredning.
Jag undrar lite varför? Och då menar jag alltså för barn som är för små för att själva uttrycka en åsikt.
Jag kan hålla med om att rosa är jättegulligt på små tjejer (precis som på deras mammor). Jag är också helt införstådd med att det finns mycket söta inredningssaker med prinsesskronor osv. Likaså kanske man bara tycker att det är gulligt och inte lägger några (medvetna) värderingar i det alls. Och ja, både jag och Henke kallar såklart Stella för vår lilla prinsessa emellanåt, och hon har absolut en del rosa kläder.
Men jag pratar inte om några gulliga saker, utan om prinsessa och prinsesstema rakt igenom, i absurdum. Det vimlar trots allt av sådana runt om… Se här och här och här och här för att få en bild av vad jag menar. Eller kanske här, hos Stellas amerikanska kändis-namne…
Men jag kan inte låta bli att fundera på det här med prinsesstemat i barnrummet.
Min dotter är en prinsessa. Här sover en prinessa. Nej, detta rimmar ganska illa i mina öron, faktiskt.
Vad symboliserar prinsessan egentligen, och varför är jag rent spontant så emot hela grejen?
Dessa är några anledningar jag kommer på, såhär på rak arm.
1. Prinsessa är ett rent flickigt tema. Det tar emot för mig, som vill leva jämställt på alla plan, att från början göra en dotter till en prinsessa, verkligen en flick-flicka (precis som jag tänkt tvärtom om jag fått en pojke).
2. Prinsessa förknippar jag med ord som gullig, söt osv. Jag vill inte att dessa ord ska vara de man främst förknippar med ett barn. Jag föredrar ord som tuff, rättfram, självständig, aktiv, social.
3. Jag ser också prinsessa lite som lite skör, som behöver tas omhand osv. En liten klenod på något vis. Inte heller detta går ihop med mina värderingar för fem öre, med vad jag står för.
Går det att komma ifrån att prinsessa har en klang av flickighet, utseende, skörhet och objektifierande?