Jag har inga problem att lämna Stella en stund för att göra någon ”vuxensak”. Spela en golfrunda med en massa vänner, gå på rolig 30-årsfest, … Det är en win-win för alla. Stella behöver fler människor i sin närhet som hon känner väl och känner sig trygg hos, och att både jag och H har föräldrar och syskon som utgör denna trygghet, det är jag ödmjuk inför och enormt tacksam för. Därutöver även nära vänner som Stella träffar regelbundet och känner. Det är lyx! Och jag unnar henne och dem detta, likväl som jag tycker att vi som föräldrar ska kunna göra annat någon gång ibland utan att ha dåligt samvete över det.
Och givetvis anser jag H ha lika stort ansvar för Stella såväl som rättighet att ta initiativ till – och ”bestämma” – vad som är bäst för henne och vad hon ska göra. Så, när jag nu åkte hem från Småland för att jobba imorgon och H ville stanna ett par dagar på samma sätt som jag alltid gjorde hos mina föräldrar när vi varit där och jag var föräldraledig så hade jag inget argument emot direkt. Jag unnar honom den extra tiden och möjligheten att vara lite mer med sina föräldrar, och jag unnar dem att få mer tid med Stella.
Men.
Jag ska ju inte göra någonting särskilt. Nu är jag hemma i lägenheten, och det är helt tomt. Utan någon egentligt bra anledning. Det var rent ut sagt skitjobbigt att lämna Stella idag och sätta mig i bilen upp hit igen. Det kändes inte bra någonstans, och framför allt inte efter att jag varit i Barcelona förra helgen och lämnat henne, och även varit ifrån henne en del timmar under helgen. Ett evigt hejdå-ande. Totalt motvilligt och fel. Och kändes det jävligt då så är det inget emot hur det känns nu när jag är själv hemma, hemma i vår vardag, där Stella hör hemma och är en del av den. Det är det naturliga – hon ska vara här, här med mig (oss). I drygt 14 månader har hon funnits hos oss, och sedan första dag med henne så känner jag mig bara helt halv utan henne, och lägenheten känns så ödslig utan henne här. Även om hon nu skulle ha sovit, så saknas hennes andetag. Det känns så fel! Så onaturligt. Inte heller tror jag att jag kommer få någon ”extra” bra sömn när hon är borta, utan snarare tvärtom. Jag kan inte tänka på annat, och jag saknar henne så det gör ont.
När jag skulle åka dessutom, så var det inte en glad och vinkandes dotter jag lämnade. Hon grät, och tittade på mig som att hon sa ”men mamma, ska du lämna mig igen?”. Den här gången förmedlade jag nog inte på något sätt att jag skulle åka, eller att det var okej att jag skulle lämna henne. För jag hade inte de känslorna, de fanns inte. Och uppenbarligen så kan hon tolka dessa… en aning iallafall.
Så just nu känner jag mig sjukt ensam, och längtar så till tisdag när de kommer hem igen. Onsdag, sa H, men det går inte. Tisdag får det bli – även om jag nästan skulle vilja att han åkte redan imorgon kväll när hon ska sova. Tisdag. Jag räknar ner. Varje sekund.