Igår hände något som gjorde mig riktigt paff. När jag kom hem från golfen runt 3 var Stella hängig och därför också såååå mammig. Hon vägrade gå till någon annan trots att både farfar och faster & A är enormt populära, och började gråta så fort jag gick ur hennes synfält. Vi hade några mysiga timmar på seneftermiddagen. Med hennes fortsatt höga feber (39,7) så tyckte jag att hon skulle slippa läggas av någon annan, och dröjde kvar lite för att lägga henne och sedan åka till festen (lite för sent).
Jag sade inget åt henne om att jag skulle iväg, eller visade det mer än att det var allmänt göra-klar-sig-fix – inga skor på, inget väskpack, ingen jacka eller så. Allt sådant skulle jag göra efter läggningen. Men ändå, när Stellas farmor kom för att skjutsa oss till festen, så hade jag Stella i famnen och kvällsvällingen redo och var på gång att gå in och lägga henne för att sedan smita iväg när hon somnat. Men, då vi passerade Stellas farfar visade hon tydligt att hon ville upp i hans famn. Så det fick hon såklart. Sen kollade hon på mig och vinkade.
Jag blev SÅ paff! Det var verkligen som att hon sa ”men jag har ju förstått att du ska iväg, så du kan åka, det är lugnt, det är inga problem att farfar lägger mig”. Jag åkte. Stellas farfar fixade läggning och Stella somnade utan så mycket som ett pip och sov gott hela natten. Och imorse vaknade hon feberfri och pigg. Underbart!
Hon har mer koll än vad jag fattat iallafall… och förutom att detta var skönt för alla, så tror jag att det är en person som är lite mer glad (och stolt) än alla andra idag. Stellas fina farfar, såklart. 🙂