Är vi.
Jag och Stella alltså. Hon har blivit en så stor tjej! Hon förstår så mycket, och hennes personlighet har blivit så påtaglig (tydlig, eller kanske förändrad?) bara de senaste veckorna. Det är som att jag får lära känna min lilla livskärlek om igen, helt på nytt. Och Stella, hon verkar ha fattat att jag är borta om dagarna och att när det är vi, då gäller det att njuta.
Det kanske är därför vi är så nykära.
Det känns som att hon njuter av mitt sällskap. Är på gott humör hela tiden, ser till att komma och pussas med mycket jämna mellanrum, slappar av och bara myser nära mig. Äter under flirt och charm utan protester, frågar saker med sin blick och sina avancerade otolkningsbara uttalanden och blir glad när jag svarar. Och hon förstår. Det är vi liksom. Hur mycket hon än älskar att vara med sin pappa så kan man nästan tro att hon tänker att det är bäst att njuta ordentligt nu när det finns tillfälle att vara Stellis och morsan.
Kanske är det också därför hon blev så ledsen när jag kom och hämtade henne från barnpassningen från SATS – jag hade ju övergivit henne mitt under vår myshelg! Fast det gick bra, ingen fara på taket, ingen kramp i mammahjärtat. Och dessförinnan hade vi fått en underbar morgon som jag sparar i finaste hörnet av mitt hjärta. En skön promenad. Och vi följde upp träningspasset med fikahäng med C&E, mer promenad, hemmalek och sen en sväng till IKEA. Bara tjejerna. Vi njöt.
H glömmer jag inte. Han är febrig och har spenderat dagen i ryggläge.
Men nykärleken. Gud så härlig den är. Det Stella ger givetvis, men ännu mer känslan jag känner. Nykärleken är allt bra fin att få mellan varven.