Jag har fått in finfina rutiner för att träna på lunchen. Hela 2-3 gånger i veckan kommer jag upp i. Varierade pass, som BodyPump, CorePuls och Kinesis. Så nu skulle man ju kunna tro att detta är lunchutmaningen. Nejnej. Lunchutmaningen kom idag när H skulle träna. För då skulle jag hänga med Stella.
Idel mysigt kan man tänka. Så tänkte jag också till en början. Jag har glömt ett och annat…
Jag tog sikte på ett par av de ställen som ligger närmast jobbet och som är av lugnare art. Resultat = Inga barnstolar (eller alla upptagna). Till slut hade jag en vrålhungrig tjej i vagnen och sprang med smått hysterisk blick runt för att komma på något annat ställe. Vi hamnade på min favorit Café Bolero. Love it.
Inte någon riktig höjdare med barn dock. Iallafall inte på tu man hand med ett barn.
Fast vi hade enormt mysigt när vi väl kommit i ordning. Såhär med facit i hand lugnet före stormen. Stella och mamms, tjejlunch. Stella käkade. Spanade, mös. Flirtade med mig och med alla runtomkring. Var helt tyst för en gångs skull – troligtvis tagen av det högljudda kaoset runt omkring. Jag var riktigt stolt över min duktiga lunchtjej. Och konstaterade att vi faktiskt satt längre och lunchade än sällskapet bredvid oss som bestod av två vuxna tjejer och ingen mer. Kvalitetslunch mor-dotter sådär.
Sen skulle vi gå. Stella fick syn på sin vagn och föll frustande ihop på backen. Jag lyfte upp henne, och försökte sätta henne i vagnen. Hon ålade och gallskrek. Jag satte ned henne på golvet istället för att gå ut. Då hade hennes ben förvandlats till spaghetti-dito. Åter igen hade jag ett frustande barn på golvet. Till slut lyckades vi ta oss ut. Stella gormade huuuur länge som helst. Vanligtvis kan protesterna i vagnen handla om en halvminut – framför allt när hon är så övertrött som nu – men idag fanns ingen hejd. Näe, varför vara sitt vanliga jag när man kan vara sitt sämsta jag, på Drottninggatan?
Till slut gav jag upp. Hon fick upp och leka, trots att hon borde somnat för 1½ timme sedan och var helt slut.
Kolla vad bra det blev. Man skulle kunna lura folk med denna bild, och tro att detta är ett glatt barn som leker nöjd.
Inte ett som sekunden innan fallit ihop i en gråtande hög efter att ena vanten inte gick på tillräckligt snabbt. Eller för att asfalten var för knottrig, för slät, för lutande, för rak. Typ. Och tittar man noga så ser man att hennes ögon ser ut som såna där som hålls uppe med hjälp av tändstickor. Vilt uppspärrade, fast egentligen inte mer öppna än som en liten springa.
Med tanke på hennes uppenbart övertrötta jag gjorde jag lite nya, kreativa försök på vagnen. Barnmisshandel, skulle folk runt omkring kunna tro, med tanke på resultatet…
Till slut letade jag i desperation efter någon form av avledning under vagnen (läs: välling). Hittade en liten juice med sugrör. Det fick funka. Och tro’t eller ej, men hon blev tyst!
Sen att jag tycker att det är den värsta sorten – en MAT-MUTA – är ju en annan grej. Ibland så…
Jag uppskattar dagens åtgång på kalorier till samma som under ett CorePuls-pass. Fast stressnivån något högre. Tur att jag en stund senare fick gå in till kontorets lugn för en kaffe framför datorn… 😉
Men jag tar gärna en ny lunchutmaning nästa vecka. Mor-dotter-lunch, fatta vad mysigt!