Stella? Nej, nej. ”Fasen” är över verkar det som. Och jag hoppas att dagens påfyllning av svininfluensavaccin inte ska påverka det.
Den som väcker mig genom härjande på nätterna är min käre make. Han är extrem vad gäller att drömma på nätterna, och han vaknar och härjar och berättar en massa saker och är orolig för en massa saker. De senaste dagarna har jag vaknat av att han härjat runt mig och letat efter något under mig. ”Vad SYSSLAR du med, LÄGG AV”, säger jag. ”Men LÄGG AV SJÄLV, hon är ju BORTA”, säger H. ”Vaddå?”, säger jag, som fortfarande halvsover – men är betydligt mer vaken än jag vill vara. ”Stella!! Var är hon, var är hon?”, ropar H irriterat tillbaks. ”I sin säng. Där hon sovit sedan 7. SOV nu”, säger jag.
I bästa fall skrattar H till då han inser att han drömmer och väckt mig, och vänder sig om och somnar. Jag också.
I sämsta fall blir han antingen arg på mig som inte fattar stundens allvar (vilket i princip kan sitta i halva förmiddagen för att han bara minns att han är sur på mig av någon anledning – som han såklart glömt), eller så tror han inte på mig (och halvsover fortfarande) och fortsätter härja, ska lyfta på mig, gå upp och leta, kasta kuddar på väggen för att värja sig från inkräktare, eller ja, nåt sånt. Ofta är min kropp inblandad i hela dramatiken.
Och jag blir klarvaken och får vrida på mig en bra stund för att somna.
Tröttsamt? Jovars.