När jag på lunchen beklagade mig över den där ångesten så sa min (yngre, barnfria, kvinnliga) kollega ”Men vaddå, din man då?”.
En väldigt befogad fråga.
Just idag hade vi lika viktiga saker. Hade vi hämtat själva hade det varit H som fått offra sin grej. Skulle det blivit VAB hade vi tagit halva dagen var. Min kollega blev nöjd med mitt svar, och jag är glad att hon frågade. Jag skulle tänkt exakt samma sak om jag hört någon annan beklaga sig som jag gjorde idag.
Däremot tror jag faktiskt att de som reagerade på förra inlägget och tyckte vi gjorde fel val och prioriteringar i 9 fall av 10 tänkte på mig som skurken och inte min man. Faktiskt. Det är ju ofta så, att den som får höra mest om att inte finnas tillräckligt för sina barn är mamman. Ändå är det mamman som i högre utsträckning offrar arbete (och annat) för föräldraskapet, och som sitter med ångest och dåligt samvete så fort något känns det minsta jobbigt.
Nog har vi en bit kvar, va..?