Oj vilken dag det varit idag. Upp och ner och mycket på alla håll och kanter.
Stella hade lite feber imorse. 37,6 typ. Vi ringde dagis och frågade, för hon verkade ju pigg… Och de gav klartecken på att komma, och sa att de skulle ringa på en gång om hon verkade må dåligt.
Hon grät lite när H lämnade. I insikt om att hon nu skulle vara själv på dagis.
Jag ringde dagis för en rapport direkt efter förmiddagens möte, vid 10, och Stella var nöjd och verkade noll sjuk, så den magkänslan verkade ju stämma. Nu när inskolningen var klar hade de varit ute (! yayy!), men Stella som var ovan tyckte inte det var någon hit så hon fick följa med fröken in igen efter en liten stund. Fröken fick för övrigt gärna vara i närheten hela tiden, och några större utflykter till de olika rummen var inte aktuellt. Just så som det brukar vara i början, intygade fröken.
En timme senare slog mitt dåliga mammasamvete till. Var hon verkligen helt frisk? Lilla pluttan! Helt själv! I ångest ringde jag H och bad honom hämta henne, och frågade alla kollegor om deras barn och dagisvanor och febergränser osv osv. Alla övertygade mig om att lita på fröknarna – de skulle ju ringa om det behövdes och just vid bara lite lite feber och inga andra sjukdomssymptom lämnade de allra flesta på dagis. Okej, detta är i min bransch och omgiven av karriärister men – sån är min verklighet, det är bara ett faktum.
Till på köpet hade jag och H ruggigt viktiga möten på eftermiddagen, varav H’s i vårt grannland – så Stella skulle följa med M hem. Detta kändes spontant totalfel pedagogiskt – att hon inte skulle bli hämtad av oss sin första dag – men när jag diskuterade det med en av pedagogerna i tisdags (och vi tänkt lösa hämtningsfrågan) så sa hon att vi inte skulle oroa oss för det, utan det skulle inte vara något problem. Inte med någon som hon känner så väl.
Men ändå… det där mammasamvetet var inte att leka med idag. Något säger mig att det inte var sista gången.
Strax efter 3 kom J och hämtade våra små tjejer. Stella var på fint humör. Enligt fröknarna (som bedyrade att de inte överdrev det minsta!) rapporterade om en liten som ätit massor, sovit hur bra som helst och länge, och varit nöjd hela dagen! Wow!
De drog hem, och där lekte Stella och M i 3½ timme till under glada miner. Jag drog från mitt möte vid tillfälle (men mitt i…), och då det var lite sent tog jag en taxi hem för att hinna hämta iallafall en halvtimme innan läggdags – för närhetsknarkande och trygg somning.
Tänka sig att Stella då knappt ville gå hem från M. Okej då, möjligtvis var hon lite sur på mig också – och hon frågade intensivt efter Pappa – men mest verkade hon ha det så himla bra. Såklart. Hon älskar ju M med föräldrar.
Well well, en lång utläggning (på risig svenska, sorry, ibland går det fort) om första dagisdagen och kraschlandningen i jobba-heltid-med-barn-verkligheten. En dag med ett ändå rätt bra utfall, tycker jag. Det känns som att Stella blev ett halvår större bara idag…