Barn och socker. Ett evigt brännande ämne. ”Undvik så länge som möjligt!”, skriker många och redogör med skräck i rösten kring hur deras 2-åring fått smaka saft av någon ovetande släkting. Typ.
Jag tänker ganska pragmatiskt kring det här med barn och socker. En fundering/omvärldsreflektion jag haft är kring hur man ofta är mycket mer slapp med barn nummer två. Detta för att det helt enkelt inte GÅR att ha samma inställning då. Med just denna reflektion i åtanke har vi tänkt att man kanske borde vara ganska avslappnad även med ettan, och göra sig själv en tjänst (=slippa kämpa in i absurdum). Men barnet då, det är ju barnet det handlar om? Såklart. Men grejen är att jag inte tror att de lider så mycket heller av att få smaka sött vid något tillfälle. Det innebär nog inte att de garanterat får fetma som vuxna. Så att säga. För att överdriva åt andra hållet.
Nu kan det låta som att jag är hur slapp som helst gällande socker, men det är jag verkligen inte. Jag gillar INTE när Stella äter sött. Det ger ju liksom ingenting. Men. Mot socker och annat gott som inte är särskilt nyttigt kommer jag inte kunna skydda henne hela livet. Så genom att låta det vara ett naturligt inslag men i väldigt måttlig mängd, vid vissa tillfällen, så hoppas jag att hela grejen kommer att vara lagom avdramatiserad. Behöver det verkligen vara svårare än så?
För faktum är, att trots att Stella fått smaka tårta/kakor/glass/… så är hon inte så intresserad. Vi kan vara på ett kalas där ett tiotal sorter erbjuds, och hon väljer att smaka på en kaka, och är nöjd efter halva. Vi gör inte så stor grej av det.
Däremot tycker jag inte att hon ska ”prackas på” sötsaker. Jag gillar inte när hon får glass utan att ha frågat efter det. Om hon liksom inte att alls bryr sig om hon får eller ej. Jag gillar verkligen inte när hon erbjuds sötsaker/onyttigheter vid helt fel tidpunkt – t.ex när hon ska få lunch en kvart senare eller så. Vi har tydliga rutiner både gällande mat och sömn, och det ena påverkar verkligen det andra. Äter hon massa skräp får hon senare i sig mindre mat, och sover sämre eller får sämre humör. Det är så tydligt. Och så enkelt att undvika, för att lyckas hålla harmonin så bra som möjligt, så ofta som möjligt. Jag försöker verkligen tänka efter, och är det glassfika-läge och det är hennes mellanmåls-tid, då ger jag henne en banan på väg till fikat så hon är mätt på något nyttigt istället och bara äter så mycket hon vill av t.ex glassen för att det är gott. Det brukar bli en tredjedels liten glass, eller nåt.
Sitter vi alla vuxna och äter chips eller så en kväll, och Stella snart ska lägga sig men blir intresserad – ja, då får hon ta hon också. Fast vi erbjuder en egen liten skål med sånt som är något bättre, som majskrokar eller favoriten salta pinnar. Ofta föredrar hon det, och då har vi en win-win. Men om hon smakar chips då och vi på ett sätt inte bryr oss (men ändå verkligen bryr oss), innebär inte att det är fritt fram för henne att äta det alltid, oavsett dag och tid.
Även om vi föräldrar gällande vissa saker säkert kan verka väldigt obrydda, så tror jag att de flesta har en tanke med de flesta små handlingar. Så det är viktigt för omgivningen att respektera, tycker jag. Som Stellas kusin som åt en glass och sedan ville ha en till – och då sa hans mamma nej. Jag vet inte om kusins farmor hörde eller ej (jag ifrågasatte lite lätt – halvt på skämt, men då sa hon att hon inte hört det :-)) men iallafall så sa hon efter att han tjatat en stund att han fick ta en glass till. Sånt är inte okej tycker jag… I det här fallet så fattade ju mamman att det skulle påverka middagen sedan – vilket det sedan också gjorde. Och även om det kan bli lite annorlunda hos far- och morföräldrar vilket ju är helt okej, så vill väl inte de heller ha barnbarn som hos dem blir tjatmonster, utan gränser? Näe, måttlighet är mycket värt på många plan.
Så summa summarum. Det kommer bli ett antal glassar för Stella under sommaren, utan tvekan. Men inte varje dag. Inte varje gång hon frågar. Inte på vilka tider som helst. På det sättet tror och hoppas jag hon lär sig att det är något man äter ibland, vid vissa valda tillfällen. Och att då gäller det att passa på att njuta ordentligt!
Och förresten så är ju faktiskt jordgubbar och vattenmelon också väldigt gott! 🙂
Avdramatiserat, är som sagt ledordet. Iallafall vårt.
