Tänk när Stella var bebis. Då visste hon inget bättre än att sova på vårt bröst. Hud mot hud. Nära, snusa i nacken. Nåde den som la ner henne i soffan, då vaknade hon på stört och visade med sina röstresurser att det inte alls dög. Vi konstaterade mycket snabbt att vi fått en bebis med ett enormt behov av närhet.
Det håller i sig än idag. Stella är väldigt fysisk. Hon tycker om att kramas och gosa. Kan sitta långa stunder i vårt knä och bara mysa. Framför allt om hon är nyvaken, då kan hon sitta i ens knä och lägga hela sin tyngd mot ens kropp. Vad jag känner mig rik då, med en tvååring som totalt slappnar av och gosar in sig och liksom när hon var bebis är nära, snusar i nacken.
Jag älskar den där känslan. Totalt, 100%. Vill bara stoppa tiden. Älskade, älskade barn. Jag undrar om hon inser hur älskad hon är. Kanske. Förhoppningsvis. Förmodligen.
11/8 2008, Stella 1 månad.
21/6 2010, Stella 23 månader.