Jag packar. Och funderar lite lätt över när det kommer att kännas riktigt lugnt att lämna sitt barn. Gör det någonsin det när man har barn?
Första gången jag lämnade Stella lite längre var i april 2009, när hon var 9 månader och jag skulle på konferens med jobbet. Jag hade bestämt mig långt innan, det var något av ett ”mål” att åka då. Just för att jag insåg att det inte skulle kännas lättare eller bättre om första bortadygnen skulle komma när hon var 1½ eller så. Samma dag som jag skulle åka hade jag vrålångest, men väl borta njöt jag totalt av min vuxentid – för att sedan njuta ännu lite mer när jag kom hem.
Fredag till söndag har hänt ett gäng gånger, men det slog mig nu när jag tänkte efter lite noggrannare att 3 hela dygn borta är jag inte helt van vid.
Fast… jag tvekar ju inte en sekund, absolut inte. Dessutom kommer den här pappa-dotter helgen vara väldigt välbehövd för dem båda, de har inte haft lika många tillfällen som jag och Stella har till sånt häng.
Det är bara att jag redan saknar min lilla tjej. Världens bästa. Och så är jag så trött också, av graviditet och högt tempo, av upphackade nätter (Stella och hennes pappa drömmer om vartannat, suck, vaderna krampar och jag är kissnödig minst två gånger per natt typ), av en hel massa anledningar. Så jag kan bara tänka att jag skulle önska att jag hinner sova ordentligt mycket men väl på plats kommer jag ju garanterat fastna på sena middagar och efterföljande fester, under trevligt fika istället för att ta en sväng till rummet och vila. Det vet jag. Och så ska det jobbas också, i massor. Jag vet helt enkelt att det krävs massa energi, och jag undrar lite vart jag ska hitta den.
Fast det är inga problem, bara lyxproblem, och kul som attan ska det bli. Så förhoppningsvis hittar jag energin just här. 🙂
Dags att packa klart och lägga mig, taxin hämtar 04.30, huuuua…. omänskligt tidigt!