Igår läste jag lite på familjeliv. Det händer inte så ofta, för jag tycker folk där gömmer sig bakom sina ”nick” och tycker till höger och vänster, utan nyans och ibland verklighetsanknytning. Tacka vet jag bloggar…
Iallafall så läste jag i nån tråd där man diskuterade antal timmar för barnet i förskolan när mamma är hemma med eller hemma i väntan på barn två.
Helt galet tyckte några, att inte ”orka/vilja ta hand om sina egna barn!”.
Ojoj. De skulle se mig nu… Jag skulle snabbt segla upp i topp på deras sämsta-mamma-lista.
Ätandes frukost, på ett café. I samma hus som Stellas dagis ligger. I samma stund fixas julstädningen hemma.
Och detta föräldraledig!!!
Men det är ju det som är grejen. Jag är föräldraledig med barnet i magen, inte Stella. Hur mycket jag än älskar att vara med henne så orkar jag just nu inte underhålla/leka med/stimulera henne på det sätt hon vill och behöver. Och jag skäms inte över att erkänna det.
När jag återhämtat mig fysiskt (och lite psykiskt?) från ankomsten av den lilla kommer läget vara annat. Givetvis kommer hon gå på dagis fulla dagar (9-15) då också, så kommer det bli. Men då ser jag framför mig någon ledig dag med någon mysig utflykt till natur, bibliotek, badhus, lekland… Hämta tidigare för att umgås. Absolut. Någon gång då och då, när det känns rätt.
Men inte nu. Inte idag. Nu sippar jag på min latte, njuter lugnet före stormen. För att jag är värd det. Jag OCH bebisen i magen, förresten…