Med våren kommer också ljuset. Underbart. Men… vi lär väl inte vara ensamma om att ha fått tidigare morgnar hemma?
Stella som alltid – jag betonar alltid – varit en duktig morgonsovare och oftast väcks av oss vid 07.15 har den senaste veckan glatt studsat upp vid 06 och mässat ”Det är ljuuuust! Nu är det morgon! Vakna, vakna, det är morgon nu!”, lyckligare än lyckligast. Trötta föräldrar är inte lika lyckliga, och svaren ”Nej, det är ljust men det är fortfarande natt” biter inte som argument. Lite bättre blev det när hon fick en mörkläggningsgardin som komplement till persiennerna, men när hon vaknar till så märker hon ju ändå att det är ljust i resten av lägenheten och struntar helt sonika i det där med att somna om, som hon annars gör så bra.
Vi gillar inte detta.
Vi har förklarat att det inte är morgon förrän H’s klocka ringer, så imorse tog hon det säkra före det osäkra och struntade i att väcka oss utan började leka själv i sitt rum på en gång istället. Visserligen något senare, vid halv 7, men det är fortfarande för tidigt i den här familjen. Och för få timmar för Stella blir det också, eftersom hon oftast somnar runt 19.30 och inte sover alls på dagen. Då behöver hon sina 12 timmar egentligen.
Jag tror att hon vaknar av Max som brukar knorra efter mat någon gång mellan 05.30 och 07, så imorse gick jag in och hämtade honom vid 06.15 för att förebygga detta, och det hjälpte lite. De har rummen bredvid varandra så vi funderar på om vi ska lägga honom i gästrummet ett tag… Stella är så lättväckt vid tidig morgon.
På söndag ställer vi om klockan till sommartid – dvs, en timme framåt – och det kan ju kanske hjälpa lite. Men vi köper oss tid, så är det ju…
Oh well. Tur att vi ofta somnar före 22.30 så vi faktiskt sovit klart vid 6. Men därmed inte sagt att vi vill ha morgonpigga barn, no no.