När Stella var liten – säg runt året, 1½ – så sa många att små tjejer blir tjejigare med åldern. De flesta hävdade att det är genetiskt. Det bara är så. Jaja, okej, omgivningen kanske spelar liten roll, men det kan inte vara så stor eftersom alla tjejer väljer tjejsaker och tjejfärger och killar vice versa. Bara de blir tillräckligt gamla.
Just det.
Nu är Stella snart 3 år, och så här ser jag på saken rent allmänt, och dessa iakttagelser gjorde jag vid två år. Ser jag någon förändring?
Näe. Inte en endaste en. Fast allt beror ju förstås på hur man ser på saken, vad man fokuserar på.
Stellas favoritfärg är grön. Hon väljer grönt på allt, från tallrik och bestick till tandborste och allt däremellan. Näst efter kommer blå, och igår valde hon beiga vantar före de rosa när hon fick välja vilka hon skulle ha. Och nej, vi har inte prackat på henne det, hon har kommit på det helt själv och ändå har hon betydligt fler röda/rosa grejer än gröna/blåa.
Är hon med kusinerna leker hon glatt med svärd och små legofigurer (tyyypiskt små killar!). Hon är inte alls intresserad av bilar, och enda gången hon lämnar platsen framför barn-TV är när ”Stora maskiner” kommer (ja, precis, typiskt små tjejer!). På pyttedansen har hon inte reflekterat över att de flesta andra tjejerna har små tyllkjolar, hon kopplar inte alls ihop det med dans – än. Danskläder är för henne leggings. Alltså vanliga brallor i vilken färg som helst. Likadana kläder som de få killarna på dansen har. (Konstigt!! Alla småtjejer älskar ju tyll, rosa och glitter?!). Jag poängterar igen – vi har inte sagt något i någon riktning alls. Inte undangömt, inte förstärkt, bara undvikit att prata om ”fint” och ”sött” eller ”danskjolar”.
Stella är ointresserad av dockor (konstigt, hon är ju liten tjej, är hon inte redan genetiskt inställd på att leka mamma?), men gillar roll-lekar i övrigt och lagar gärna mat och har fikabjudning (men där kom det, äntligen föll poletten ned!). På förskolan klär hon tydligen gärna ut sig, och inte sällan trippar hon omkring i höga klackar och tar på sig handväska och ska till jobbet (avslöjad! tjej! tydligt!). Fast ungefär lika ofta tar hon på sig lejondressen, eller något improviserat och leker monster (oh no… hur kommer det sig?). Att sparka fotboll och spela innebandy är mäkta populärt (hm… hur blev det nu?!) och när vi drar på barnmusik och dansar eller gör cirkusbana är hon i sitt esse (sådärja!)
Jaja, summa summarum så finns det så många sätt som Stella leker på som verkligen skulle kunna säga att hon är en tjej och leker på småtjejers vis. Men hade hon varit en kille hade man lika gärna kunnat fokusera på annat, och säga att lekarna är tyyyypiska för småkillar.
Så, kan vi inte bara enas en gång för alla att inte bedöma hennes – eller något annat barns – lekar enligt om det är en tjej eller kille som leker det. Utan istället bara låta barn vara barn?