När jag hade magsjuka när Max var 5 veckor så var det givet för mig att skicka Stella till dagis. Men det föranledde lite funderingar, hur sjutton man ”bör” göra egentligen. Vi har pratat om det här lite här hemma sedan dess jag och H, och även om hur man gör om ett syskon är sjukt – har man det andra hemma då för att förhindra smitta?
Vi har kommit fram till att vi inte tycker att man automatiskt ska ha barn hemma för att någon annan i familjen är sjuk. Det känns liksom inte vettigt, när ska man då jobba? Människor måste jobba, vi kan inte vab-a till förbannelse. (Även om givetvis smittor runt på dagis ger just vab till förbannelse. Moment 22). Bedömningen ska dock såklart ske med sunt förnuft inblandat. När jag var sjuk kunde jag stänga in mig i vårt sovrum och använda bara ena toaletten, och vi körde hårt på handsprit dessutom. Det kan ju vara svårare att isolera ett syskon, och bli lite annan situation vilken man får basera sitt beslut på. Men det är egentligen en annan diskussion, för då vab-ar man ju redan för ett sjukt barn – till skillnad från när en förälder är den som är sjuk.
Men iallafall, idag läste jag en intressant diskussion om just detta på Martin Melins blogg. Där hade mamman varit magsjuk, barnen fick då ej komma till dagis pga smittorisken så pappan var hemma med de friska barnen – som alltså ej var välkomna på dagis. Han fick sedan inte ut något från FK eftersom de inte varit sjuka.
Så, där har vi facit. Och faktiskt så kan jag inte annat än att hålla med. Är barnen sjuka så är de hemma från dagis. Om de är friska så går de.