Jag skrev ett helt gäng meningar om hur min senare halva av dagen triggade ett ordentligt Ge mig en paus, tänk om man kunde knäppa med fingrarna och vara någon helt annanstans utan barn-behov. Typ New York med ett gäng kompisar. Just vad som ska hända, alltså.
Men det känns inte riktigt schysst att avsluta med det inför resan, för det känns skittråkigt att sluta så istället för i megaboost av barnkärlek.
Låt oss bara säga att treårskalas med en dotter som var allt annat än sitt charmiga jag inte riktigt ger någon harmonisk känsla. Inte heller om samma nämnda dotter följde upp gnäll och tjafs på kalas med att bryta ihop i en gråtande och skrikande hög hemma i typ 45 minuter. Bra så.
En harmonisk känsla inför avresa är inte heller vad några timmar av stress förorsakad av misslyckat bankärende i sällskap av en snorig bebis med mikropauser i kroppen (läs: gnällig!), bidrog till.
Låt oss säga att jag är galet taggad att åka ändå. Fast med lite fadd smak i munnen. Nu måste jag nog gosa med lillbebisen i minst en timme för att bli lite mindre neggo…