Så kom så avslutningsdagen på Peace&Love. Snyft. Och Thank God. 3 dagars festival hade såklart tagit ut sin rätt, men självklart finns inget annat än att ladda om till sista kvällen.
Själv laddade jag i Mellstaskogen… för på fredagens förfest sa en av mina kompisar att hon ska springa Göteborgsvarvet i maj nästa år. Ett par tjejer till hängde på. Och jag funkar ju så liksom… ”Ska ni så kan banne mig jag också!”. Så det bestämde vi där och då… och då behövde givetvis lite festivalsynder springas bort på eftermiddagen så det blev plats för lite nya lagom till kvällen.

Dessvärre missade vi traditionsenliga förfesten hos vännerna med huset vid Dalälven, där det alltid är fotbollsturnering. Vi kunde bara konstatera att vissa år går det inte att göra allt. Inte när man har små barn som man inte lämnar bort helt utan bor med, varav en bebis som ska ha mat osv osv. Lite extra trötta är vi ju givetvis också av sällskap på nätter, viss nappassistans av H och av att vakna till tidigt varje morgon. Nåväl. Det kommer fler år. Det kan vi garantera!

Lite stress med dagens prylar blev det också då det första bandet vi ville se började redan 17.00. Och det var inget nice-to-have-band utan ett måste-se-band. Mando Diao. Profeterna i hemstaden. I år i en akustisk version.

Världsklass som vanligt.

Igår var annars en dag då jag hade bästa hänget med min nära vän Anna. Så himla mysigt, kvalitet!
Vi hängde ganska mycket i VIP-tältet. För när vi sett lite Mando så kände vi att man ju hörde precis lika bra därifrån, då VIP-området var precis bredvid den stora scenen. Så där hängde vi i Fatboys och hade det allmänt gott.

Sen gjorde vi lite annat kul också. Som att utmana några stackars unga leksandsspelare på en prickskyttstävling. Ingen vann. Vi var lika dåliga, eller bra. Kul var det iallafall. Våra kvaliteter vid rundpingisbordet visade vi också upp. Värsta hälsokvällen! Eller ja.

Jag kan inte låta bli att bli lite smått starstruck av alla våra svenska och internationella festivalfavoriter. Fast jag försöker vara lite diskret. Oftast. Som att låta andra (press) ta de riktiga bilderna och bara freerajda lite sådär lagom.

En så himla rolig kväll hade vi!
Band? Jovars, lite slöa var vi. Lite Säkert!, lite Miss Li, lite Bob Dylan… Men att säga att vi såg mycket vore att ta i.

Däremot stod vi bänkade till Håkan Hellström. Som jag längtat efter den stunden! Och ja, han levererade. Jag älskar Håkan Hellström!
Efter trekvart behövde jag dock kila in på vip-området igen (för där fanns lyxigt nog riktiga toastolar) och sen fastnade jag där med några bekanta. Vi såg lika bra där, och var ännu närmare scenen än vi lyckades med under konserten på vanliga området – där det för en gångs skull var fullt i ”publikhagen” längre fram.

Bra. Galet bra.

Ja, vad kan jag säga om Peace&Love?! Som vanligt en succé, en underbar festival med glädje och kärlek. Som gör så jäkla gott för stan, som i princip alla njuter av – lite skräp och stök till trots. Ovanligt lite, skulle jag gissa, med tanke på antalet besökande. 50 000. Fattar ni, 50 000! Det är bäst av alla festivaler i Sverige.

Den här bilden lades ut på Peace & Loves fanpage på Facebook. Så talande. Så underbart. Hoppas vi ses nästa år! För vet ni, alla ni som inte var där? Ni missade något. Magiskt!