Usch, stackars Maxen. Idag hade vi inte roligt på simmet. Vanligtvis går vi därifrån med gladare än gladast miner, efter en halvtimmes njutning med många skratt och mycket glädje. Men inte idag. Det var fotografering, dvs att foto på barnet tas under vattnet under ett dyk. Eftersom Max varit sååå enormt duktig att dyka och både tittar stort och verkligen simmar framåt med armar och ben, så såg jag fram emot detta. Med Stella blev fotona bara ”sådär”, men nu så!
Men näe, grymt besviken är jag. Fotografen var sååå seg och tog de första 3 personerna på typ 20 minuter. Så sen var vi 4 kvar resterande 5 minuter. Jojo. Jag och Max blev näst sist så när han skulle ner hade han redan varit i vattnet i en halvtimme och var genomtrött. En halvtimme då vi inte gjort något kul alls eftersom jag inte ville trötta ut honom med dyk innan foto-dyken liksom.
Men dyken gick inte bra alls. Kanske lite för att han var trött, kanske för att de så skiljer sig från de vanliga dyken vi brukar göra. När han kom upp var han inte alls nöjd, han spottade och fräste och grät nästan. Han som bara brukar skratta. Det kändes inte bra i magen. Jag gav det två chanser men bilderna blev skit och han verkade inte gilla det och va sjutton, badet gör jag ju ändå mest för honom och inte för att få bra bilder liksom.
Men ändå, bitter blev jag – kanske hade det blivit annorlunda om vi fått fota tidigare (läs: om fotografen varit mer effektiv). Kanske inte. Alla andra var jättenöjda med sina bilder och pratade genast förstoringar osv osv osv. Men inte jag. Tråkigt sim och klump i magen över att Max fått göra något som inte kändes bra.
Well well.
Efter badet var han mer sliten än vanligt och mammahjärtat värkte. Plutten. På onsdag är det familjebad och ny chans att fota om man vill, men jag tänker nog skippa det. På torsdag däremot när sista simtillfället är ska vi bara ha roligt och njuta. Hitta känslan igen. Och sen bevara den, inför bad nästan varje dag i tre månader. Det blir bra det med. Men skit ändå på uteblivna dykbilder. 🙁
