Ja alltså, det är ju liksom inte så kul. De ringer sällan för att berätta att ens barn sagt eller gjort något gulligt.
Och så blinkade det där numret igen imorse. Faan. Denna gången, stackars liten Max som trillat och slagit ögat. I tisdags var det Stella som på något sätt trillat ned från nära 2 meter höga klätterställningen/rutschkanan. Det gick bra, hon återhämtade sig men hölls under uppsikt – inga problem.
Max idag då. Jomen de tyckte det såg lite läskigt ut just för att det var ögat. Ett rakt streck (=risk för djupare jack?), svullet och blödde från ögat (var undrade man?).
Jag kände väl ingen större oro egentligen (är det tejpläge ser man väl jack tydligare) men efter samtal till sjukvårdsupplysning mm kändes det ändå som läge, utan tvekan.
Det var ingen fara, bara sår. Däremot infektionskänsligt med tanke på läget vid ögat, och läkaren rekommenderade en hemmadag för att undvika förkylningsbaciller mm innan skorpan kommit.
Så Max fick följa med mig på jobblunch (skötte sig okej) och sen hängde vi på stan ett par timmar innan H bytte av. För min del jämnade det ut sig tack vare kvällsmöte… Men det där med dåligt samvete när man är hemma med barn, ger det sig någonsin? Jag känner mig så improduktiv och sämst och får ångest. Well well.
Viktigast var ju ändå såklart lilla Max, Living on the Edge.
Som sen fick åka till tandläkaren för uppföljning efter den där vurpan med tänder mot stentrappa förra veckan. Inga bestående men vad det verkar där heller, så nu har han klarat sig med tur i oturen ett gäng gånger.
Så vad gör vi framåt då? Linda in honom i bubbelplast, skulle det vara ett alternativ eller skulle det se konstigt ut på något sätt?
