När Max (och Stella för den delen) var små vågade jag ibland erkänna att jag verkligen helst såg att de inte började med napp. Stella var inte intresserad, alls. Max var det. Runt om oss kändes det som att alla propagerade stenhårt för. Så smidigt!, liksom.
Mina argument gick inte hem, alls. ”Att sluta är jobbigt i ett par dagar”, sa man. Det jag sällan vågade säga (kanske för att deras barn var i den åldern…) var att det inte var problemet. Problemet är barnen som gnäller efter nappen varje vaken sekund (som de inte har jätteroligt). Många gånger om dagen, från det att de lär sig prata tills de slutar för gott. I flera år. H.e.r.r.e.g.u.d vad jobbigt.
Barn utan napp saknar inget. De gnäller när de har något att gnälla för. Visserligen kan de inte heller tröstas med napp, men vad sjutton är napp för tröst egentligen? En riktigt dålig, skulle jag säga.
Som sagt, Max visade älska sig nappen redan tidigt. Den fick honom att komma till ro, och maken till lättsövt barn har jag aldrig varit med om. Och hur mycket jag än kan tycka emot saker så strävar jag ändå i mitt föräldraskap om att låta barnen välja själva, visa vad de tycker. Han ville ha napp. Väldigt mycket. Punkt.
Så det fick han.
Nu är han 19 månader och talet har exploderat. Han pratar, helt, konstant. Och på något sätt, lite samtidigt, hans medvetna längtan efter nappen.
Hur många gånger vi hört ”Mapp! Mappen! Mamma, Mass (Max) mapp!” den här helgen? H.e.r.r.e.g.u.d – igen. Jag är redo för hispan.
Samtal hemma igår eftermiddag:
Jag: Henke, det här är helt sjukt, han MÅSTE sluta ha nappen hela tiden!
Henke: Jag håller med, jag fattar inte att han har sånt behov. Det har han ju inte, egentligen.
Jag: Vi måste ta tag i det. Nu kör vi, på riktigt. Vi måste vara tydliga och bestämda.
Max: Maaaaaapppen! Maaaaapp! Vill ha maaaapppen! (sagt på griningaste, gnälligaste sättet ni kan tänka er)
Henke: Ska vi börja på måndag?
Jag: JA!
Noteras bör att han inte har nappen lika mycket på vardagarna. På förskolan har han andra rutiner.. (illa, visst?). Han får ha den när han sitter i vagnen och när han ska sova, möjligtvis när han behöver varva ner sista stunden på dagen. Han har den inte hela nätterna utan sover bra utan, och vi går aldrig upp och ger honom den utan vaknar han till och saknar letar han själv på den.
Iallafall.
Han är bara knappt två så det är klart att han inte behöver sluta än när han inte kan förstå det själv. Men från och med imorgon är det vi som tar tag i det mer medvetet. Bara vid sömn. Och när han sitter i vagnen/bilen. Punkt.
Triggern till det är enkel, vi har målbilden klar för oss. Vår mentala hälsa.
Håll tummarna för oss. Och skänk oss styrka att stå emot…