Det går.
Även om det ibland kan kännas tufft att man inte kan hjälpa alla som behöver, trots att man lever i överflöd. Jag brukar få dåligt samvete när någon insamlare med pärm försöker stoppa mig när jag kommer i all stress på Drottninggatan, och jag skyndar förbi. Även om jag gör det för att jag inte kan stödja allt. Jag har fadderbarn sedan 5 år tillbaka, stödjer offer vid naturkatastrofer och dylikt, bidrar vid insamlingar till barncancerfonden osv. Och för några månader sedan berättade min kollega om ett kvinnokollektiv i Afrika där kvinnorna (och barnen) alltid går utan skor, i slum och bland sopor där de letar nödvändigheter. Jag frågade runt lite i min omgivning och rensade hemma, och vips fanns två sopsäckar fulla med barnkläder och fina skor hemma. De stod hemma ganska länge innan vi åkte iväg med dem till en liten lägenhet i en söderförort, till en person som skulle få iväg det till Afrika. En annan kollega gjorde en insamling på Facebook, hon samlade likes och skänkte pengar till frakten utifrån antal personer som brydde sig nog att klicka på det där ”gilla”, på hennes statusuppdatering.
Och i veckan kom våra grejer fram. Jag fick ett mail från kollegan som har kontakt med kollektivet.
Hej!
Jag har precis sett en film där kvinnorna i kollektivet xxx i Guinea Cx tog emot de skor och kläder Lisas familj och vänner har skänkt och där delar av flygfrakten betalats av M**s insamling på Facebook. Tack så mycket!
Det var både sorgligt och fint att se kvinnorna och barnen få detta. Deras tacksamhet är överväldigande och berörde mig starkt. Samtidigt blir man bedrövad att behovet är så stort, de är mycket fattiga.
Ni har gjort en skillnad för dem och det är jättefint!
Kram
A**
Sånt här känns ju bara så fantastiskt längst där inne. Mer sånt!
Jag tänker också på hur många likes jag fick på en FB-uppdatering om Stellas syssling, som kämpat mot leukemi i 2,5 år. Och hur jag sedan kunde se att några faktiskt gått in på hans insamling och skänkt. Inte många (utifrån så många likes), men iallafall några. Det är ett annat sätt. Stöd barncancerfonden genom Harrys insamling, eller Maltes, eller Cornelias – eller vem som helst. De jag ger förslag på är syssling H, och de två andra insamlingar jag stött på genom favoritbloggare.
Man kan göra skillnad. Och alla skillnader är viktiga, små som stora. Gör det du också!
Här är Harry i ett utskick från Barncancerfonden. Klicka upp större och läs (om du kan) hans historia. Och tänk att det finns så många fler. Och sedan skänker du om du kan. Okej?