Inom loppet av en kvart. Det är lite så det känns när det blir en överrasknings-VAB strax efter lunch.
Eller överraskning och överraskning, vi hade våra svaga aningar om att något kanske var på g redan imorse, men eftersom S kan prata och säga hur hon mår (bara bra) och detta kombinerades med termometer utan utslag, så blev det förskola som vanligt.
Så mina barn hämtades vid 2, även om det bara var en av dem som var hängig…
Stella har risig mage dårå, numero 2 som inte är stabil så att säga. Happ.
Max har dock varit enormt pigg hela eftermiddagen. Således har det inte ens gått att dra igång datorn, han domderar att jag ska sitta på golvet i hans rum och leka så det är bäst att följa hans ord om man inte vill ha gnällmaraton. Däremot uppskattade jag idag både sällskapet och att samtidigt lyckas rensa lite bland leksakerna och få sånt som legat längst ned under bråten att kännas som nytt. Max har således lekt med sitt fina ”tåt!” från Fischer Price hela eftermiddagen, ihop med Stellas gamla dockvagn med docka som lyftes upp från förrådet och som hon inte varit intresserad av på läääänge. Hit!
Nu har jag blivit avbytt hemma, och knallat till Hornstull för buss till Vasastan och där boule med jobbet. Kort promenad men bättre än inget – denna vecka är extrem ur hinna-träna-synpunkt, till min stora frustration. Jobb och barn går ju liksom alltid före, och då återstår att välja mellan sömn eller träning (läs: morgonträning) och där har jag svårt att offra sömnminuter. Jag ligger redan på fet-minus och känner mig lite sådär sömnbrist-gör-mig-sårbar som i mottaglig för virus och sånt, och orkar knappt ens prata med min man de få sena kvällar vi lyckas ses. Jag kan inte dra ner på sömnen mer, Jag klarar det inte.
Men jag ska nog skrapa ihop tre träningspass denna vecka innan den är slut, smarta och medvetna val och jag får vara nöjd med det – visst?
Livet och pussel. Inställningsfråga.