Ikväll lyfts inte den här lilla tjejen över till egen säng. Ikväll håller jag henne nära.
Hon, som är så underfundig och mysig. Som ”älskar hemma så mycket så jag brukar kalla det palats”. Som ramsar ”Jag är Stella och jag är bara bäst – med mig blir det bara en jättefest”. Som fattat att luras och busa på allra gulligaste sätt, som är så stor och förståndig och liten och naiv på samma gång. Som skrattar och ler och är så fin och så mjuk och bestämd och fantastisk.
Som är 4,5 år. Och min, och här.
Och så gör jag allt jag kan för att nästan låtsas att ännu en dödsskjutning i en amerikansk skola inte hänt. För en massaker på förskolebarn, det är bara för fruktansvärt för att kunna ta in. Jag måste blocka. Jag bara måste det. Hur gör man annars?
Min fina fina unge. Nu sover vi. Nära. Natti natti.
