Jag har länge tänkt på en grej gällande det här med barn och mat, och hur man väljer att göra i olika familjer. Det finns många olika sätt, och det är svårt att säga att något är rätt. Eller det är klart, att alla i familjen glatt skulle äta den nyttiga, näringsriktiga, god mat som som står på bordet – oavsett vad som serveras – och göra så tillsammans. Utan att någon får ett bryt, vägrar äta, kastar mat/bestick på golvet, sitter för nära sitt syskon för att harmonin ska vara på topp, eller vrålar högt och gör det omöjligt för övriga vid bordet att prata med varandra. Sedan ska barnen inte vara för hungriga heller och den förälder som inte hämtat ska ha hunnit hem. Den sista ekvationen är praktiskt taget omöjlig hos oss, där barnen är behöver mat senast 17.30 för att inte bryta ihop och den förälder som lämnat gjort så tidigast kl. 8 och såleds inte jobbat klart förrän ungefär den tiden (beroende på restid).
Hos oss är tyvärr inte middagarna som i utopin särskilt ofta. Möjligtvis har det hänt någon tacosfredag, men inte särskilt många övriga gånger. Stella är superknepig med maten och Max äter visserligen det mesta glatt men har lite att arbeta på vad gäller bordsskicket. De är nog lite som barn är mest dock. Stella har verkligen inte varit särskilt intresserad av mat från början. Jag gjorde egen mat, men hon vägrade. Hon ville enbart ha burkar. Enbart. Max var precis tvärtom, han fick samma saker som Stella som bebis – hemlagat såväl som burkar – men ratade burkar och åt allt jag gjorde själv. Allt. Inte en enda burk (!) har gått ner under hans liv, trots idoga försök.
Med Stella har vi kämpat enormt med att få henne till en punkt där hon accepterar att ha mat hon inte vill ha på tallriken och inte lägga av det från tallriken, och att smaka om så bara en tugga innan hon får bestämma sig vad hon tycker. Gillar hon inte det som serveras får hon äta det på tallriken hon gillar. Det läget är vi nöjda med. (Och ja det är samma på förskolan, vi har haft långa diskussioner med dem om detta) Med Max kämpar vi med att få honom att forsätta gilla mycket olika saker. Det kan ändras fort. Och att inte äta för mycket sylt/ketchup (något Stella vägrar). Olika. Enormt.
Så vart vill jag komma.
Barn är olika. Man kan gå omkrig och tycka att man gjort så otroligt rätt, och man kan givetvis ha påverkat dem i rätt riktning, men de är olika. Likaså kan man anpassa prestigen lite beroende på deras ålder. Funkar det inte att äta ihop när de är små, så kanske det ändå gör det när de är äldre. Eller förresten, lägg ner prestigen helt.
Sen tycker jag att många vuxna pratar om hur det varit för dem när de var små, och hur det påverkat dem. ”Mina föräldrar tröttnade på att jag aldrig ville ha deras mat så därför fick jag egen mat, så ska jag aldrig göra med mina barn för då kommer de inte lära sig precis som jag inte lärt mig”. ”Mina föräldrar tvingade mig att äta samma som dem och därför gillar jag inte det än idag, så kommer jag aldrig göra med mina barn”. Det verkar inte ha blivit helt bra för dem som vuxna oavsett, eller hur?
Som en klok person sa, ”’mina barn älskar chiliräkor och jordärtskockor”-hetsen är nästan lika illa som ”jag ammar mina barn i tolv månader”-hetsen. Den ger dåligt samvete till de som inte behöver det.”
Man får helt enkelt acceptera det utgångsläge man har och göra det bästa av det. Och hoppas att den där utopin kanske är troligare att infinna sig när barnen är lite äldre.
En sista parentes dock – att föräldrar ibland föredrar att äta själva efter barnen lagt sig behöver inte heller vara något fult eller dåligt, som ”det är så otroligt viktigt att äta ihop varenda måltid”-familjerna kan tycka. Det kan ju innebära att man för att man blivit familj inte bara vill bygga ALLT kring familjen, varenda dag. Utan ibland faktiskt sitta ner och prata med varandra, vuxenprat. Faktiskt flera gånger i veckan. För att man har saker att prata om, och för att man tycker att det är viktigt att prata med varandra i lugn och ro. Kanske kan det låta lite provokativt om jag berättar en sak vi hört från en tjej, 10 år äldre än oss, med skilsmässa bakom sig och tio års extra erfarenhet gällande allt; ”De föräldrar i min omgivning som resonerade så när barnen var små är de som fortfarande lever ihop”. Det har jag tänkt på både en och tio gånger när jag varit less över att det faktiskt sällan funkar bra för oss att äta ihop och att vi därför föredrar att äta när de lagt sig, säkert minst 4 kvällar av veckans 7.
Och, när barnen är 12 och 14 istället för 2 och 4 kommer jag säkert se tillbaka på detta inlägg och skratta åt mig själv över denna diskussion överhuvudtaget. Små barn, små problem… 😉
Förhoppningsvis kommer vi då kunna äta middag både hemma och ute med två barn som väljer från menyn och sitter lugnt vid bordet. Oavsett läget vid matbordet tio år tidigare…
En annan grej – det där med att äta annat än barnen, som att utesluta kolhydrater på kvällen. Jag försöker servera såhär då. Dagens lunchdukning gav pasta, gurka och lite lite köttfärsbiff åt Max, pasta, massa sås, tomater och lite biff åt Stella och massa grillade grönsaker bara åt mig och 1,5 biff. Och nej, då reagerade de inte över att jag åt annat utan konstaterade bara att vi gillar olika grönsaker. Visst skulle jag kunna lägga lite alibi-pasta på min tallrik också om det var så. High score förresten i att Max smakade broccoli och Stella kronärtskockor. Även om hon spottade ut i ett papper vilket jag sa att hon fick om hon inte gillade. Det är ändå ett framsteg i den här familjen!
Hur bra är inte dessa? Jättegoda grönsaker som funkar till allt! Stekpanna i lite kokosfett, klart!