Kylan är åter (eller håller sig kvar) rejält, minus 8 nöp i kinderna när jag gick till jobbet imorse. Vad hurtigt det låter med promenad till jobbet förresten. Det är det ju inte, de där fyra minutrarna är närmare än vad de flesta har till närmaste t-banestation. Ibland tar jag dock en omväg. För lägger jag på 45 sekunder och tar en lite längre sväng än kortast möjliga så får jag njuta det här. Det kan det ju såklart vara värt.
En bra bit in i mars börjar vi komma, och den där solen är så härlig. Vintern är ju dock ytterst närvarande och oss gör det inget. Vi står just i startgroparna till vår mentalt sista vinterhelg för den här säsongen. Dvs, vi har landat i Borlänge ikväll för en helg med ett par stockholmsvänner. Imorgon anländer vi med fam R till Romme för skidåkning. Härligt! Barnen är i fokus och hur länge de där små klarar av återstår att se – men förhoppningsvis vinner solens värme över de rätt så många minusgrader som väntas, så att sannolikheten till rolig utelek utan värre sammanbrott kan öka markant.
Vi stannade hos bror med familj direkt vi anlände för att fira en nybliven 9-åring. Världens finaste tror jag bestämt! Hemmagjord pizza enligt födelsedagsbarnets önskemål och en hel massa lek för barnen varpå Max slocknade i en soffa och Stella i bilen på väg hem. Nu testar vi syskon-samsovning och hoppas att Stella störs mindre av en flaxande bror än vad vi vuxna gör. Inga större förhoppningar men väl värt ett försök.
