Mina barn har längtat efter sina kusiner, enormt. De senaste veckorna har Stella pratat varje dag om hur mycket hon saknar Arvid och Nils och hur länge sedan det var hon träffade dem. Ett par månader kanske, längst typ någonsin. En evighet i deras liv.
Lyckan var stor när så morföräldrarna tog tåget med kusinerna med sig för ett knappt dygn i storstan. De hann med ett väldigt trångt besök på Tekniska museet (höstlov i Stockholmstrakten = kaosinramning) innan barnen hämtades på förskolan igår. Stoltheten hos barnen när stora kusiner hämtar alltså – obeskrivlig. En kväll och en förmiddag är kanske inte så länge men jag tror att lite saknad nu är borta och ersatt med ännu lite ny kärlek istället. Så lite som räcker så långt. Världens finaste ”stor”-kusiner.
