Jomen tänk att om man när man är som mest frusen, och faktiskt också börjar bli rätt trött i benen, och kan tänka sig att pausa på något lämpligt ställe i en stad som Istanbul…. Och man hittar detta, bara sådär?!
Ett ställe med så många turkiska lampor i taket så man omöjligt kan räkna, med snirkliga möbler och fantastisk rosa-röd medaljongtapet – hur lycklig blir man inte då? Jomen så SJUKT lycklig. Stället vi landade på, just ovanför basilikacisternen, var helt magiskt. Magiskt.
Vi kunde inte se oss mätta på de där galet härliga lamporna (och Stella tog ett femtiotal kort), och Stella var nöjd över grymt fin banan/choklad-pannkaka och varm choklad i glaset. Så nöjd så hon skrattade och fnittrade sig igenom besöket, gullunge. Lika glada var vi över en Efes (Henke) och glas rött (jag). Vilken hit!
Café Kybele ska man leta efter, lär vara omskrivet kan jag tänka mig!