Som ni vet så älskar jag att resa med barnen, långt bortom charterresornas bekväma och garanterat njutningsfulla tillvaro. Jag älskar hela grejen runt det, att alltid vara redo och att liksom hugga i. Det är något med behov av att anstränga mig som ger mig mer energi, liksom. Och så blir de ju så häftiga, upplevelserna. För mig är det värt allt. Tiden med barnen är det bästa jag kan ge dem. Att jobba heltid är ett aktivt val, och jag menar inte att kvalitetstid ersätter kvantitet – men att då kunna checka ut helt och bara vara är så otroligt roligt, givande och härligt att det vinner över det jobbiga alla dagar i veckan. Jag älskar hur vi samlar på oss upplevelser tillsammans och även om de kommer ha glömt detaljerna kring sina första resor när de blir äldre så hoppas jag att de någonstans minns samvaron och Vi-känslan. Jag bär iallafall alltid den med mig.
Sen finns motsatsen. Att våga lämna bort barnen och bara vara vuxen för några dagar. Det är inte alltid lätt. Å ena sidan drömmer man som småbarnsförälder lätt våta drömmar om några dagar då man bara rår om sig själv, å andra sidan knackar dåligt samvete på och kanske oro för hur de ska uppleva ens frånvaro. Det kan kräva både mod och övertygelse. Med fantastiska vuxna runt om sig, som våra barn har, så kan vi slappna av mycket där förstås och tycka att vi ger dem något på samma gång men det vore fel att säga att det inte på ett sätt är en uppoffring och något som inte alltid känns helt naturligt att lämna sina barn och åka på vuxensemester.
Men det är så mycket värt. Så otroligt mycket värt. Det är min fasta övertygelse att en relation behöver vårdas även utan barnens närvaro. Hur mycket man än boostar familj och njuter av det så bygger en relation från början på två vuxna personer. Den behöver ges tid, den behöver prioriteras.
Det behöver förstås inte innebära att man åker någonstans utan kan lika gärna ske på hemmaplan, och givetvis är möjligheten inte självklar för alla beroende på viktiga faktorer som t.ex villiga och engagerade barnvakter, ekonomi och tid.
Vår helg till Alperna är just en sådan som ger oss hur mycket som helst på lång sikt, en relationsboost som heter duga och som ger mersmak för tid ihop såväl som längtan efter mysigt häng med barnen. Och bättre kan det väl inte bli?
Jag tänker aldrig be om ursäkt eller försvara att vi ibland prioriterar bort barnen för varandra, för jag tror på att göra det. Ibland, i lagom längd. För att vi kan, och för att det är värt det.
