Max är 3 år och (snart) 2 månader. Han stod på skidor för första gången för 1,5 år sedan, mest bara ”för att” så att säga.
Men idag var en stor dag i hans skidliv. För idag var han med i sittliften upp till toppen för första gången. Efter att ha varit rätt taggad (om än på lite småbuttert humör efter sen läggning igår) och intygat att ”Jag kan bära mina skidor själv! Fakkis! (faktiskt)!”
Från toppen gäller förstås sele, han är för liten för att förstå stanna/svänga. Skidorna håller han dessutom ihop som vore det 1993, men balansen har han lärt sig i barnbacken bredvid bandet. Det gick hur bra som helst, han stod och tittade slött på omgivningen när han åkte nedåt, sådär så vi nästan undrade om han insåg att han hade skidor på. Fast jorå. Stabil och stolt som en tupp.
Ännu stabilare storasystern åkte före men stannade ibland för att kolla hur det gick. ”Men vad duktig du är Max! Braaaa!” ”Går det bra gubben?”.
Bra gick det. En bonuspremiär blev det sen i knappliften. Vilken dag! En stor dag i en liten skidåkares liv. Eller mest i föräldrarnas hjärta kanske – det låter jag vara osagt.
Om man blir trött av skidåkning förresten? Jomen en aning…
