Klockan är halv 12 denna söndagskväll, och vi har just kommit hem från en riktigt lång promenad, Henke och jag. Årstaviken runt blev ännu längre pga en avstängd Skansbron så den vanliga rundan tog mer än 90 minuter. Det behövde vi efter en lat dag och en sen natt igår.
Den vanliga rundan skriver jag. För det är den, Årstaviken runt för oss. Vi har bott vid Årstaviken sedan vi först flyttade ihop i Stockholm 2002. Då bodde vi i andra hand på Gullmarsplan och gick ofta runt Årstaviken. Vid en promenad fick vi upp ögonen för området som höll på att växa fram vid vattenkanten nära Liljeholmen och 2004 signade vi en 3:a på en tvärgata från vattnet. Vi väntade en evighet (kändes det som), och 2006 flyttade vi in i vår drömlägenhet. Som vi älskade den, vår första stora investering.
Vi tänkte inte på barn i början, rättare sagt kändes det avlägset. Någon söndag mötte vi möjligen någon liten familj med barnvagn i Årstavikens skogar och sa att det någon dag skulle kännas mysigt det med.
Tänk vad många varv med barnvagn det blivit runt Årstaviken.
2010 blev vi fyra i familjen och flyttade några hus bort till en 5:a. Sedan dess har de gemensamma promenaderna blivit färre men de har hänt regelbundet förstås. Och varje vecka har vi avverkat de där 7,6 kilometrarna under löpturer. Många. Mysjoggar, intervaller och backintervaller. Med vänner, pratandes om livet stora och lilla. Det har avhandlats ett och annat längs vattenkanten.
På fredag lämnar vi Årstaviken, och kvällens promenad var nog den sista runt Stockholms vackraste vattendrag ihop för oss på förmodligen många år. Kvällen var sen, varm och vacker och vi såg en Liljeholmskajen med klart annorlunda utseende än när vi först såg området.
Det är med lite sorg i hjärtat, förstås, och jag är tacksam för att jag ska jobba med utsikten och möjligheten att njuta världens härligaste runda enkelt även framöver. Men ändå. The end of an era är det, helt klart. Den avslutades värdigt.