Den 11 november gjorde vi vårt korta stopp på Haiti. Vi gick av båten tidig förmiddag, gick i land och när barnen lekte en stund på barnklubben tog vi en promenad runt om på den halvö som Royal Carribean erbjöd. Ganska snart hämtades barnen och vi hängde på stranden hela dagen. Båten gick vi på igen på eftermiddagen. När jag och Stella fick ett helt gäng myggbet vet jag inte, men dagarna därpå kliade vi friskt. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Vad vackert Haiti var!
6 dagar senare var vi åter i Sverige och gick upp denna måndagsmorgon för att återvända till jobbet. Jag överraskades av konstigt ledont, och när lunchpromenaden med min kompis väntade uttryckte jag det rätt tydligt. ”Jag vet inte ens om jag kan gå för jag har sådan ledvärk”. ”Är det inte kylan då, tror du?”, spekulerade hon – för det kunde man ju tro även om jag aldrig haft sådan tidigare. Under veckan blev det sedan värre och med lätt sjukdomskänsla trodde jag att en influensa var på ingående. Kanske hade jag feber redan under veckan men att lyssna på kroppen är inte riktigt min starkaste sida så jag kollade aldrig det. Någon träning var det inte tal om – förutom ett smärtsamt body balance.
På fredagen samma vecka, 10 dagar efter dagen på Haiti, visade dock termometern 39 grader. På kroppen hade prickar dykt upp och de ökade under dagen. Till slut var jag helt prickig från topp till tå. Jag kom till läkare direkt (efter uppmaning från Vårdguiden – prickar ska kollas upp) och då hade jag själv googlat mig till Chikungunya – symptomen stämde ju till 100% och jag kom ihåg att jag läst om ett virusutbrott smittat av myggor på Haiti när jag upplyste mig på UDs hemsida någon månad tidigare.
Både prickar och feber höll i sig i tre dagar. På måndagen, dag 13, var jag åter på jobbet – inte helt pigg men hyfsat, men med svår ledvärk. Jag haltade mig upp till vårdcentralen för att göra blodprover jag fått remiss på – chikungunya och denguefeber.
Två veckor senare, två veckor av svår ledvärk och stundtals väldigt uppgiven känsla, fick jag svar. Negativt.
Jag bröt nästan ihop. Mycket jobb, enorm smärta – tillräcklig för att inte kunna gå ordentligt såväl som att vakna om nätterna av den – och så ingen diagnos? Det kunde ha varit för tidigt test, sa man, men jag kände mig matt.
När man haft ont så länge börjar det kännas som inbillning. Har jag verkligen ont hela tiden? (Ja.). Varför? Hur ont? Spelar hjärnan mig ett spratt?
Men jag vet ju att jag inte är sådan som klagar i onödan.
Min läkare i Nacka gav sig dock inte och jag är så tacksam för det. ”Antingen väntar du på vanlig väg och kommer in till infektion i januari (när ev. virus kanske inte längre syns i ditt blod) sa han – eller så åker du till infektionsakuten i Huddinge idag. Här är remissen.”
Och så spenderade jag en hel dag på en brits på Karolinska i Huddinge. Stacks många gånger, fick ta oräkneliga prover. Mitt pigga jag med ledvärken (bland alla ”riktigt” akut infektionssjuka).
Så i fredags, 5½ vecka efter Haiti-dagen, kom så diagnosen. Fastställd Chikungunya.
Åter igen ett besked som nästan fick mig att gråta. Inte inbillningssjuk. Inte reumatisk (vilket man redan testat). Det fanns en förklaring och ett svar. Chikungunya.
Nu då? Jag är på sjunde veckan av ledvärk men sedan i helgen är det snäppet bättre. Jag har inte haltat på en vecka. Jag har inte vaknat av smärta nattetid på flera dagar. Jag kan träna det mesta, har kört innebandy med hjälp av ipren men skulle aldrig tänka mig att gå ut och springa. Ungefär så. Jag har ont konstant men det är inte smärtsamt på samma sätt längre.
Idag var jag hos läkaren på återbesök och fick ställa alla frågor.
Det är sunt förnuft som gäller nu. Jag kommer bli bra – förmodligen. Det kan ta månader, upp till år. För få blir det kroniskt men det finns inget som säger det.
Chikungunya enligt Metro i fredags. ”Mystisk sjukdom” känns lite sensationsjournalistiskt dock.
Själv känner jag inte självömkan eller något – det kan vara värre. Det här kan jag leva med och gör redan nu. Och det blir bättre, kanske inte varje dag (för vissa dagar blir det sämre) men varje vecka. Det räcker.
Jag bör inte käka ipren och pressa mig till innebandy, och löpning som är tung belastning för fotlederna som har en form av inflammation just som alla andra leder kan jag vänta med och smyga igång försiktigt när det känns bra. Sådant som jag redan förstått. Och faktiskt så har smärtan redan blivit någon form av accepterat normaltillstånd.
Vi får väl se… Men jag har Chikungunya, det är inte farligt (har aldrig varit), jag är nu immun mot att få det igen, jag är glad att det inte var Stella som fick det utan jag och nu blickar jag framåt.
Och Haiti var fint.
