Jag har genomfört många Tjejmil och midnattslopp, bellmanstafetter och vårrus. Tuffa vikingar, tjejvasa, lidingölopp, Göteborgsvarv och … ja. Mycket.
Men ett lopp, eller faktiskt två har varit mina allra stoltaste. De där gångerna jag burit barn i 9 månader och kämpat för att hålla igång så gott jag bara kunnat under tiden. Bitit ihop, tränat, gjort det kroppen kan och gett den mitt bästa. Och så fått belöningen. Tuffa förlossningar med världens finaste pris vid målgång. Att jag tränat länge – med god grundfysik som jag försökt hålla så gott det går under graviditeterna – tror jag dessutom gjort att både förlossningar och rehabilitering efter dem gått bättre än de skulle gjort utan träning. Mina stoltaste ögonblick!
Och vet ni… Jag ska göra det igen. Det är inte bara en dunjacka som putar under den där jackan på den här bilden, utan en mage som gömmer en bebis i vecka 15 (nu 16). I november blir vi fem i familjen. Att jag, vi, ännu en gång ska få uppleva* detta magiska som denna resa innebär känns helt fantastiskt. Jag är ödmjuk inför livet och resan vi har framför oss. Men mest är jag bara lycklig, och tycker att det känns så fantastiskt att vi fyra ska bli fem.
*peppar peppar om allt går bra