Jag sitter på restaurangen på toppen av Mt Ulriken, det av Bergens sju omringande berg som med sina 643 meter är allra högst. Jag äter en ”turspise” – en soppa av rotsaker med saltkött och matvete i och ett brytbröd bredvid.
Man kan få det i en burk för att äta under sin ”tur”, dvs vandring, eller så får man den i en tallrik för att äta inne i restaurangen eller för all del på terassen utanför – den med hänförande utsikt.
Vi värmer dock Mejas små händer inomhus efter att redan ha njutit av utsikten i flera timmar. Någon vandring blev det dock tyvärr inte. Det ligger fortfarande snö här och där och är lerigt, blev jag upplyst på turistbyrån, och att göra hiken till Mt Fløyen som jag var sugen på tar mellan 5-8 timmar och helt själv med bebis i bärsele kändes det inte aktuellt ändå. Det blir lite för utsatt, liksom. Men suget att ge sig ut på vidderna är enorm! De ser så lyckliga och trötta ut, alla hurtiga norrmän runt om mig, och utsikten är helt fantastisk.
Här på Mt Ulriken ser man i 360 grader – hav och fjordar åt ett håll, Bergen åt ett annat och kala berg åt ytterligare ett. Det är minst sagt mäktigt bara att vara här uppe på berget och gå omkring i närområdet.
Vill man inte gå upp på toppen – en härlig vandring i sig – så kan man ta linbana till Ulriken. Det är vad vi gjorde idag. Ta buss 2 eller 3 inifrån stan, gå vid Haukeland sykehus, promenera upp till linbanan och åk för ca 155 NOK ToR.
Jag behöver inte säga att det var värt det, va?
