Vi hade fina dagar i Amed, även om det blåste för mycket för att hänga på stranden. Sen vet jag inte om stranden känns så barnvänlig egentligen – det är svart lavasand blandat med svarta, släta stenar. Jag tycker å ena sidan att inramningen var otroligt vacker med dramatiska berg i bakgrunden, och å andra sidan att den kändes… stökig liksom. Samtidigt så gillade jag personligen det senare, för det kändes så äkta. Det var en by, och en strand i byn. Mycket balinesisk by, liksom – på gott och ont.
Vi som familj hängde således mest vid poolen, och den var inte världens lyxigaste direkt men funkade absolut. Vår bungalow var en familjebungalow med dubbelsäng och sedan en dubbelmadrass uppe på ett loft, så den var rymlig och bra – men framför allt var vår terass otroligt härlig. Vi hade en stor sådan precis bredvid poolen, med härlig utsikt mot havet. Hela stället – Surya Rainbow Villas – var litet men genuint, och är nog fullspäckat med dykare vanligtvis. Nu var det lugnt och jag tror kanske det var 3-4 bungalows av ett totalt antal på max 15 i två rader på stället som det var gäster i.
Just ja – jag och Stella tog en lång eftermiddag på spa också. Balinesisk massage är fantastisk, och kostar ca 50 kr för en timme.
Ett tips är att åka till Amed på väg till Gili, för det går speed boats direkt från Ameds strand till Gili-öarna. Idag var dock båtarna inställda pga för tuff sjö – det blir lätt så under regnperioden. Men, från Padang Bai lite längre söderut är det lite större båtar (både färjor och speed boats) så därifrån gick båtarna även idag när de var inställda från Amed. Inte för oss dock – vi passerade lite på vägen och passade på att reka biljetter och åka ner till Blue lagoon – en vik med klart, turkost vatten. Snorkling stod på schemat, men efter lunchen kom monsunregnet in så det blev vidare avfärd istället.
Och igen – vägen mellan Amed och i det här fallet Padang Bai alltså – så otroligt vackert! Det är i mitt tycke inte ett dugg jobbigt att åka, för vägarna är lugna och bra och att se och uppleva massor från bilfönstret är så otroligt härligt.
Och för den som undrar – så ja, det har gått jättebra att åka med barnen också. De är vana med ett par timmar i bil, och sitter och tittar ut och filosoferar. Och pratar… mycket.
Vi landade i Ubud på eftermiddagen, men egentligen är vägen från Padang bai dit i sin effektivaste form kanske bara runt timmen och från Amed runt 1,5 – men vi gjorde lite stopp på vägen och tog det manana.
Och så landade vi äntligen på stället jag sett fram emot kanske mest – Ubud och magiskt vackra Mathis retreat. Det blir det mer från sen, för kvällen bjöd på monsunregn så vi satt på en mysig restaurang inne i byn och smidde planer för vår fortsatta vistelse. Så mycket vi vill göra, så lite tid (och så många barn att ta hand om, haha). Vad ska vi välja, tro?
