När jag ser en bild eller på annat sätt kommer att tänka på tiden innan vi fick barn, så tänker jag ofta på hur lite man visste om det som komma skall. Hur allt man visste om tid, frihet och oro befann sig på en helt annan nivå. Det är som att orden inte är överhuvudtaget desamma efter man fått barn. För när man väl fått det, så blir inget sig likt på den fronten längre. Tid är (liksom sömn) en konstant bristvara och frihet existerar inte längre – för allt som ska göras behöver stämmas av med minst en och oftast fler personer, och har man väl ”fått ledigt” så finns ändå saker som längtan blandat med samvete där. Det är inte bara möjlighet till egentid som är helt annorlunda, utan också lusten till den. Oron är också ett kapitel för sig. Om det inte är fullt upp med oro för barnen – vilket det är från den dag då man först får reda på att man väntar barn – så är man orolig för sin egen skull. Ens eget liv blir så mycket mer värt i samma andetag, för man finns inte längre för enbart sig själv – och den man finns för behöver en så mycket, och framför allt – är det viktigaste man har i sitt liv. Totalt bekymmersfria dagar existerar inte längre.
Är man en person som älskar resor så kastas ens värld upp och ner på många sätt. Visst kommer möjlighet till resor på egen hand tillbaka mer eller mindre tidigt, men de blir sig aldrig lika igen. Eller iallafall inte på väldigt länge. .
Vill man sedan göra en resa ihop som par så är det ännu svårare. Insatsen är ännu högre och ännu fler är inblandade. Oron är stor, och planeringen diger. Det ska finnas personer tillräckligt nära som älskar ens barn tillräckligt mycket för att vilja vara med dem i flera dagar – ett inte så litet jobb – och sedan ska tummar hållas för att inget oförutsett inträffar på vägen.
Låter det deppigt? Det är det egentligen inte. För även om man lagt på en stor dos av intensitet och tidsbrist, oro och annat, i sitt liv så är det främst en helt ny dimension av kärlek och lycka man adderar på samma gång. Det är alltid värt det.
När man är som mest inne i allt som snurrar kan det kännas som att det alltid kommer att vara likadant, men jag hör det gång på gång; ”Tiden med de små går fort, alldeles för fort. Tiden för att göra saker själva kommer tillbaka igen”.
Jag tror att det är väldigt sant, det där.
Samtidigt tror jag att det är väldigt värt att försöka komma iväg även själva som föräldrar, mitt i allt. Det är tid ihop som oftast är den största bristvaran, och den investeringen kan göra hela skillnaden. Det kan vara stället, tidpunkten, där man verkligen har tid att vara de två som man var innan barnen. De som utgör hela basen. Det är himla viktigt det där.
Vi har haft den oerhört lyxiga möjligheten att semestra ihop utan barn ungefär en gång per år sedan vi fick barn för snart nio år sedan. Det har varit alperna några gånger, helger på bröllop eller annat runt om i Sverige, en sommaravstickare till Köpenhamn från basen på Västkusten – och vi har kombinerat jobbresor med några dagar ihop i både London, Singapore och New York. När vi nu åker ihop med ett par av våra bästa vänner till New York så är det det längsta vi varit iväg på i tid – 5 dygn. Vi har pratat om att göra det, med just de vännerna, sedan vi senast var där ihop för 9 år sedan – när jag hade Stella i magen. Det är längtan, det!
Att vara förälder innebär att konstant ha ansvar för någon annan, att älska att ha det hur begränsande det än är – men också att ibland längta efter att göra saker själv och ihop med sin partner. Jag tror verkligen att det är viktigt att ha vett att uppskatta det när det sker, och min längtan till New York – med Henke – är så stark nu.
Det är 2,5 vecka kvar tills vi åker, och först ska jag vara i princip själv med barnen varje vardag fram tills dess. Det är att blanda och ge – men min målbild är stark, det är den.
