Ja minsann, för idag var det jobbdag – halleluja!
Egentligen kanske man inte borde vara så lycklig över vardag och allt sånt efter en lång skön semester, men det är helt ärligt från botten av mitt hjärta. Jag är tacksam över för mig ovanligt långa 5 veckors semester, det är jag, men ändå. Livet är inte semestern. Semester må vara livet och något av det bästa, men det är ändå huvudsakligen i vardagen det händer – och jag gillar min vardag. Jag gillar mitt jobb, jag gillar att barnen får stimulans, vara med kompisar och lära sig saker om dagarna, och jag gillar att veta vad som ska hända och sätta guldkant på det jag vill och kan – och att göra det på mitt sätt. Rutiner. Så underskattat. Gillar också att barnens mellisar inte ska bestå av socker, och att de ska läggas tidigare än 22.30.Sa jag halleluja?
Idag var guldkanten att jag gick upp så tidigt så jag inte blev störd nästan alls (förutom av kramar från en 1,5-åring, men det är jag bara tacksam för), och att jag inte åt frukost hemma utan unnade mig en finkaffe och macka på jobbet istället. Jag ska försöka att inte göra det till så mycket rutin som jag brukar enbart för att jag har så svårt att låta bli och alltid hittar så bra anledningar till varför jag är värd det, men att jag var värd det idag denna första dag efter semestern är ju förstås självklart. Sen var cirka hela förmiddagen på jobbet guldkant pga roligt att vara där igen och känna pepp inför höstsäsongen då så mycket ska hända, och sedan var jag pepp för att jag sprang runt Årstaviken intervallandes på lunchen. I sommarvärme! Nästa vecka ska jag springa Bellmanstafetten, så kanske bra att springa en gång eller så innan dess. Jag tvivlar inte på att jag utan problem springer 5 kilometer, men det kan vara bra att komma ihåg hur man gör när man sätter en fot framför en annan i ett löpsteg. Eftermiddagen gick av bara farten, och hämtningen gjordes av ett sprudlande barn (han som ska börja ettan om en vecka) och ett barn som varit okej nöjt (den lilla förskoledonnan – hade inte superhöga förhoppningar efter så lång frånvaro) och sedan möttes jag hemma av en trött men nöjd fotbollslägerdeltagare (hon som ska börja trean om en vecka och inte börjar fritids innan dess). De klagar möjligen över det nya sockerstoppet såväl som läggningstiderna, men är nog på det stora hela nöjda med de nya sorters dagarna de också.
Imorgon består peppen i att jag ska cykla till jobbet. Det blir första tramptagen sedan AIM, och känns riktigt efterlängtat.
Är du tillbaka i vardagen? Hur känns det?
