Jag fasar för minusgraderna, för de kan vara det som sätter stopp för min cykelpendling. Jag känner mig helt enkelt skeptisk till dubbdäck på cykel – för kan det verkligen funka helt? Det kan vara så att jag är lite rädd för att ramla nu när jag i somras faktiskt gjorde det några gånger på mountainbiken, och sedan också (cykel-) krockade och flög för några veckor sedan, och inte minst har jag inte lust med däcksläpp när jag är i Stockholmstrafiken. Funkar det verkligen med cykeldubbdäck? Vad är din erfarenhet?
Med andra ord cyklar jag på, och antalet dagar min elcykel stått oanvänd sedan jag köpte den är väldigt få. Igår var jag i stan på ett möte och åkte kommunalt, och ångrade mig enormt. Det var inga större förseningar, men ändå – vilken förlust det kändes som att sitta på en seg buss, och inte minst att sedan gå mellan plattformar eller den korta vägen mellan tunnelbanan och jobbet i klunga. Som en myra i en myrstack, trampa på hej och hå.
Det är försiktig ljusning om morgnarna nu, och ofta dansande dimma runt vattnet som är bredvid mig stora delar av min 12 kilometer långa resa till jobbet. På hemvägen har det mörknat, men bra lysen är en annan positiv effekt med elcykel. Och alltså – november och allt, men ändå – så vackert det är! Så mycket välmående. Att min Apple watch registrerar rörelse på gränsen till träning i sin aktivitetsmätning är bara en positiv bieffekt. Det riktiga välmåendet ligger i allt annat. Känslan, den friska luften, lugnet. Jag älskar det!
November får oförskämt mycket skit, tänker jag. Än gör den inte helt skäl för sitt mörka rykte – såvida man gör det man kan för att fånga lite ljus. Ljuset, som har ett visst skimmer den här tiden på året. Mäktigt, på något sätt.
Så vintern med minusgrader får gärna vänta. Och apropå det är det intressant att läsa inlägget jag skrev idag för exakt ett år sedan, när Nacka och Stockholm upplevde sitt värsta snöoväder i november på över 100 år, och Trump blev president. Jag gillar snö, men vill aldrig ha den dagen tillbaka.
