Vi åkte från Bohuslän och Tanumstrand upp till Dalarna och Hem. Hemhem, borthem. Det finns få ställen i världen – om ens något? – som får mig att känna som de här fälten, husen, vattnen och vägarna gör.
Mina axlar sjunker ner, jag känner lugnet till 100% och jag njuter. Så innerligt.
Mina föräldrar är här, och det är förstås en bonus. Vi är fler vuxna på barnen och de både uppskattar det och blir mer harmoniska av det. Och inte minst, det är väldigt trevligt också. Förra året hade vi nästan en vecka hemma i Nacka-huset vilket sammanföll med att Henke jobbade några dagar, men det var ingen hit. Det blev väldigt mycket vardag för mig att vara hemma själv med barnen – som mest klagade på att inga kompisar var hemma. Så, att vara här är betydligt bättre inte minst nu när Henke åkt hem för att jobba några dagar. Snart är han tillbaka dock, tack och lov (betydligt roligare och mysigare så). Jag kan inte förstå att semesterdagar här i Dalarna och släktgården prioriterats ned i så många år (innan förra året). Jag kommer verkligen aldrig göra om det. Detta ÄR semester, njutning och återhämtning för mig – mer än någon annanstans. Det kommer jag aldrig någonsin kompromissa bort igen, för något ställe i hela världen.
Att det är 30 grader varmt i luften och 26 i sjön gör förstås sitt till för njutningsbara dagar, men det är inte bara det. Det är allt. Promenadvägarna, solnedgångarna, färgerna.
Så, det var det – några ord från nuet. Hemma.