Ibland finns inga. En del av mig ville bara lämna mina känslor de senaste dagarna, veckorna, utanför bloggen och en del av mig sätta mig vid tangenterna och utan eftertanke genom dem skrika ut alla ord som inte finns. Sorgen för någon, ilskan över att det får vara, uppgivenheten över hjälplösheten, ledsamheten över allts händelser. Rädslan för döden.
På andra sidan tacksamheten. Tacksamheten i minsta molekyl, som samma period varit starkt existerande i varje liten handling och tanke. I att kunna klippa gräset, ta en promenad, krama ett barn. Röra mig, cykla, springa, #springförterese. I smått och stort, i varje del av livet. Så tacksam jag är. Helst vill jag bara vara tacksam, utan rädsla för döden eller ångest över insikten att allt kan ändras på en sekund. Men det går inte. Inte när man konstant påminns. Livet är vackert, men också för jäkla brutalt.
Jag är så ledsen för Terese. För Terese som inte längre får uppleva allt fint och magiskt med livet, det som hon var så duktig på att se och njuta. Hon ville vara med. Något med hennes beslut att i lördags sövas ner för att slippa uppleva livets sista tid i smärta och ångest säger ännu mer än informationen som just kom om att hon nu tagit sitt allra sista andetag. Brutalt, sa jag det? Hur kan det få vara så? Det går inte att ta in. Och så sorgen för alla runt omkring. Barnen utan mamma, mannen utan livskamrat, familjen och släkten, de nära vännerna och de ytligt bekanta. Tomrummet. Och inte bara dem. Jag har träffat Terese några gånger och varje gång jag nu tänker på henne och hennes fantastiska energi kan jag inte sluta gråta. Jag, och många med mig. Internet och vad som just nu känns som hela världen fullkomligt exploderar av omtanke och medlidande från alla från de innersta till de allra yttersta ringarna. Terese har påverkat så många.
Jag skrev om det redan i förra veckan, men här är snabbversion från Aftonbladet.
I nuläget har springförterese – insamlingen till Cancerfonden – närmare 500 000 insamlat. Det lär inte ens stanna vid det dubbla. Fortsätt stödja kampen. För Terese, för alla.
Terese. Hennes budskap och inspiration om livs- och rörelseglädje kommer att hänga kvar. Vi kan bara tacka för allt hon gett oss alla, och kommer att fortsätta ge även efter att hon inte längre är med oss.
Och jag, jag kommer fortsätta att springa för Terese. Tänka tacksamhetens tankar.
Samma dag som Terese tog beslutet att sövas ned till evig vila, så släcktes ett annat livsbejakande och alldeles för ungt liv – på Åreskutan. Lika overkligt, lika brutalt, lika mycket sorg. Vackert hyllat av Åka skidors Tobias Liljeroth här.
Det finns inte ord, och jag vet inte hur jag tagit igenom mig det här inlägget – men de ramlade ut helt enkelt, orden som ville. Varför? Kanske borde jag besparat bloggen sorgen, ångesten, rädslan? Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer att gå in i nästa dag med en ännu större tacksamhet än dagen som just passerat. Dag för dag. Avfärda värdsliga saker som de värdsliga de är. Det är vi skyldiga Terese och Rikard och så många fler.
#levförfan
Just beställt hem denna kopp från Lanttodesign (som jag också lånat bilden ifrån). Älskar påminnelsen liksom hur åldersringarna i trädet påminner om tacksamhet och tiden.
