Utflykt Cotopaxi vandring mountainbike Ecuador

Ecuador dag 3: Utflykt Cotopaxi med vandring och mountainbike

Att göra en utflykt till vulkanen Cotopaxi stod kanske allra högst på min önskelista inför vår resa till Ecuador, och jag ville uppleva vulkanens mäktighet aktivt. Det finns otaliga utflyktsarrangörer och vi sökte och jämförde mellan olika genom förmedlingen Viator som är en del av Tripadvisor. Informationen där kändes utförlig och visst betalar man lite extra när man går genom dem men det kändes tryggt – som en kvalitetsstämpel. Vi hade flera uppslag på olika utflykter till Cotopaxi men en fångade framför allt min uppmärksamhet lite extra; att kombinera med vandring upp för vulkanen och mountainbike ned. Så, just en sådan bokade vi in oss på, och kände nog samtidigt att den grupp vi skulle göra utflykten med nog skulle vara av det lite mer aktiva slaget. Det kan kännas bra när något fysiskt ska göras, så att inte tiden att vänta in full grupp upplevs för lång om man själv vill eller kan pressa sig lite extra. 

Cotopaxi – en av världens högsta aktiva vulkaner

Ecuadors vulkanlandskap är något alldeles extra, och i landet finns 83 vulkaner varav flera aktiva. Topparna är höga, med många vulkaner närmare 6000 meter. Cotopaxi, som ligger runt 6 mil från Quito och med sin karaktäristiska spetsiga topp ses tydligt ända därifrån vid klart väder, är 5897 meter hög och landets näst högsta – en av världens högsta aktiva vulkaner. Den ligger i en nationalpark med samma namn; Cotopaxi National park, som fångar in den specifika natur som är karaktäristik för höglandet i Ecuador. I mina ögon ett vulkanlandskap som andas månen. Det är så coolt med det karga, de ofta mörkt svarta fälten och stenar utspritt sedan ett utbrott för länge sedan då de kastats dit från vulkanens mynning. Mäktigt. 

Cotopaxi hade sitt senaste utbrott, en mindre variant, år 2015 och var då stängd i ett år. 

Vandra upp på Cotopaxi 

Vi hade sett fram emot vandringen upp på Cotopaxi och att från vulkanens sida ha milsvid utsikt over landskapet. Dagen innan, när vi såg vulkanen från toppen av linbanan Teleferico på en annan vulkan, såg det ut just så.

Men nej – inte vår dag. Det blåste i det närmaste storm med konstant inslag av snöregn som piskade, och molnen låg tätt omslutande hela berget. 

Vid en utflykt till Cotopaxi – om att vandra upp är målet – körs man i bil eller buss en lång bit upp på vulkanens sida. Jag minns inte exakt men jag skulle uppskatta den lilla parkeringen till att ligga på runt 4500 meters höjd. Den sista biten skumpar och slirar bussen fram – inte helt avslappnad för den höjdrädde eller den med katastoftankar. 

Det är med andra ord inte så många höjdmeter som ska klaras av för att komma upp till en base camp på 4894 meters höjd – men varje meter känns. Enormt. Luften är såklart tunn på denna höjd, och underlaget mjukt. Det går upp, upp, och i blåst och kombinationen av höjd över havet och höjdmeter att lägga bakom sig gör det oerhört jobbigt. Det är kämpigt, och att nå 4894 meter är en bedrift! 

Upphör aldrig att fascineras av och känna tacksamhet för vad denna trivselviktiga 3-barnmamma-kropp klarar av. 

Jag tror jag sagt det förr, men det här; det är vad jag tränar för. 

Vid klart väder går det att fortsätta till glaciärens början på 5100 meter och jag hade älskat att få göra det. Men, under förhållandena på vår tour var det inte säkert och hade såklart inte heller gett mer i utsikt eller annat – bara en avklarad höjd i livets upplevelsebank. Jag är så glad för mäktiga 4894, och tror att livet kommer att bjuda på högre när tiden är – men kommer fortsätta stäva mer efter mäktiga naturupplevelser och utsikter än exakta höjder. Det är inte min högsta drivkraft. 

Får man höjdsjuka, och vad gör man åt höjdsjuka?

Att befinna sig på Quitos 2850 möh och ge sig från 4000 till hela 4900 meters höjd är inte så bara. Kroppen påverkas, och det kan vara farligt. Av de tio i gruppen igår kände alla av höjden och ett par led snäppet mer av den – men alla tog sig upp utan att må allt för dåligt. 

I förebyggande syfte rekommenderas bland annat koka, som såldes i form av godis, te och annat i små butiker där vår tourbuss stannade på vägen mot vulkanen. Vi knaprade coca-godis både före och under. Gott om vätska, gärna med energi i (coca cola med socker!), söt varm dryck och att äta kolhydrater är andra vedertagna tips. Käka kött innan för att säkra röda blodkroppar, sa någon annan, men om det gör skillnad sätter jag inte pengar på. 

Vi firade i toppstugan med en varm choklad (som tyvärr inte var lika god som den ser ut) och värmde oss i väntan på att bli fulltaliga. 

Ned igen, i fortsatt ruskväder.

Vid bussen var det dags för etappen jag sett extra mycket fram emot (men samtidigt inte mer än vandringen); mountainbike. Cyklar togs ned från bussens tak och de som ville gjorde sig redo att åka downhill 6 kilometer den väg som bussen åkt upp.

Vädret inleddes med att vara fortsatt tufft, och jag kasserade en cykel innan start pga noll dämpning fram. Skulle bromsarna palla? Jaja. Vägen bjöd inte på några direkta faror så utrustningstveksamhets till trots kändes det helt lugnt. 

På bilvägen inledningsvis som sagt, så det var med andra ord ingen speciell mountainbikeled men på oerhört slirig och guppig grusväg med rätt rejäl lutning och skarpa kurvor. Jag har aldrig åkt downhill tidigare, men det är såklart typiskt resor att tänja gränser och jag njöt. Det var så kul! Å ena sidan var nog svårigheten grön-blå jämfört med leder i Åre, men å andra sidan var utrustningen aningen svagare så utmaning och kittel i magen fanns det gott om. 

Vägen slingrade sig ner och i mitt ansikte dansade ett konstant leende. Tror bestämt jag ropade högt också. Wow! Fantastic! Amazing! Wohoooow!

Farten och känslan, ja, men – inramningen. Den! Att susa fram i ett vulkanlandskap, jag tror jag sa månlandskap ovan?, med långa vidder orört landskap, berg skiftande i beige, grått, svart och lavagrus och stenar. Så surrealistiskt! 

Efter de 6 downhillkilometrarna följde vi upp med 3 kilometer på en vanlig mtb-led, och denna bit var den allra bästa. Landskapet maxades – befann jag mig i Mordor? – och jag tog rygg på guiden och njöt så. 

Mitt livs mountainbike-åk! 

Nej, Cotopaxi bjöd oss inte på varken sin vackraste eller enklaste inramning men en upplevelse så stor så jag inte kunde önskat mig något mer. Tacksamheten!

Jag rekommenderar absolut en utflykt till Cotopaxi, men har ingen närmare push att ge till arrangören. De var bra, vi uppskattade andra stopp som frukost och lunch på en charmig restaurang på landsbygden och en liten lagun i nationalparken, men andra arrangörer är nog likvärdiga och vår guide kändes lite trött emellanåt. Läs noga vad som ingår och jämför olika arrangörer och utflyktsupplägg för att få det du vill ha. 

Ett tillägg om vår grupp dock – den om 10-12. Vi hade så fina möten! Åter igen fick jag knockas av kraften i resor och möten. Vi hade långa snack med människor från Venezuela, Belgien, USA, Ungern med fler. Så blandade nationaliteter, så olika bakgrunder och så mycket att säga och ge. Jag har lärt mig så mycket om så olika länder och annat, och tror mitt sinne expanderat med flera hundra procent denna korta tid. ”Du ser så lycklig ut”, kommenterade någon på en insta story. Ja. I den här miljön – med upplevelser, möten, insikter och känslor – är jag ett av mina allra ödmjukast lyckligaste jag. 

Följ mig!

Mer läsning...
Godmorgon Indien!