Fredagskänslan

Det är fredag tidig kväll, när jobbdatorn hemma i vardagsrummet där jag just nu och på obestämd tid huserar slagits ihop men alla ännu inte kommit hem från sina respektive håll och är redo för fredagskväll, så jag sitter kvar. Känslan… är lika komplex att identifiera som omvärlden och vår situation är att förstå.

I bakgrunden spelar musiken rätt högt, jag har tänt en brasa och hällt upp en Peroni i ett vinglas. Känner mig å ena sidan lite ensam och när jag tänker efter så kommer jag på att jag skulle varit i Åre just nu – men vet å andra sidan att familjen snart kommer och jag är allt annat än ensam om en stund.

På ett sätt är väl de flesta trötta på att läsa om Corona. Det står överallt och hela tiden, i analyser och nuläge. Det borde jag ju inte skriva något om i den här bloggen just nu, trots den väldigt tydliga kopplingen som finns mellan resekärlek och effekten viruset har. Fast, det där med resorna har ju sedan länge blivit sekundärt. Livet är större, hur mycket min inre glöd än eldas av världen, resorna och tankarna på dem. Men samtidigt vore ju inget annat mer sant mot mig själv eller de som kan tänkas vara intresserade av det här i en annan tid än att skriva om just det nu som tar upp hela min och hela världens väsen. Ibland kan jag se framför mig hur mina barn någon gång i en framtid förlorar sig i det jag skriver och med det får hoppa in i min hjärna för en stund. I en nutid som då kommer att vara förbi sedan länge. Tänker jag så är det långt mer intressant att skriva om Corona och mina tankar kring vårt läge idag, i vårt lilla, och det jag tänker om allt runt omkring än någonting annat.

I den ena stunden är allt som vanligt. När jag tar med Meja ut i skogen och hon jublar för hon “älskar att vara i skogen!” och hoppsastegar sig fram. Är här och nu i allt som sker. Barn har den förmågan – eller inte bara förmågan. Hela deras väsen är här och nu. Jag tror att det är det finaste jag vet i hela livet. Jag älskar att titta på mina barn – ni vet, liksom iaktta dem i ett plötsligt infall av meta och tänka att de är liv. 1:1.

Då är det som vanligt. Men i en lite lugnare, mer egen bubbla-, variant av vanligt.

Och sedan kommer tankarna. På nuläge, världen, allt det som är och allt det som kan bli.

Framtiden, alltså. På andra sidan det här. Det kommer vara annat och jag vet inte vad jag är mest rädd för.

I nuläget är jag nedstämd att mina och Henkes föräldrar inte bör träffa sina barnbarn och således inte heller gör det för nu och en förmodligen rätt lång tid framöver, orolig för de som är i riskgrupp, ledsen för alla som här och nu lider ekonomiska förluster och en osäker eller rent icke-existerande jobbtagarframtid, hoppfull för den förändring denna paus kan innebära för en jord som behöver just den men framför allt rädd för ovissheten i allt just nu och ännu mer rädd för vad framtiden är imorgon. Samhället som så många byggt upp under så lång tid, som individer och som grupp.

Att jag inte är i Åre i helgen är helt ointressant.

Snart kommer min familj hem.

Följ mig!

Mer läsning...
Höst I Åre tåg
Jag vaknade här