Det är samma visa varje år; I samma sekund som jag sätter fötterna i gräset på släktgården i Dalarna så andas jag ut och känner mig så hemma. Njuter, och fastnar. Tänker att jag inte behöver något annat, och är bara så innerligt tacksam. Att detta fortfarande finns för mig och min familj att njuta av, för mina barn att skapa nya känslor av sommarminnen från. Känner att något annat på semestern inte riktigt behövs. Jag är i mitt mesta Hemma här.
Och semester är det nu, nu har den börjat på riktigt! Jag har varit ganska ledig ett tag – Coronan gjorde det – men det är just nu den riktiga ledigheten börjar. Nu är alla barn lediga, och ingen har läger eller annat på agendan. Bara långa, lata sommarlovsdagar och ja – semester för mig då. Vanligtvis brukar jag inte börja förrän i juli, men kombinationen inget uppdrag och ingen möjlighet för barn att tas hand om far/morföräldrar helt betyder att jag startar nu – och vad kunde passa bättre än att göra det just här?
Henke jobbar däremot även denna vecka, så jag och barnen tog bilen upp igår eftermiddag och anlände i samma sekund som den första nederbörden på riktigt länge. Efter ett par veckor med värme runt 30-gradersstrecket så behövs det, och jag tror att ingen protesterar när jag säger att det känns så skönt att se naturen få släcka törsten rätt rejält. Jag spenderade kvällen på farstun och såg ut över spöregn, och imorse lyste solen men regndropparna hängde kvar på vinbärsbusken.
Aktiviteterna lär inte bli så många, för jag känner inget direkt behov. Att landa här räcker mer än väl. Men, jag får en hel del frågor om Dalarna via Instagram, så för dig som vill ha inspiration till aktiviteter att göra i Dalarna så finns en massa tips här.
Själv fortsätter jag att bara ta det lugnt och ha det allmänt skönt. Doppa mig i sjön som nu har en temperatur på runt 24 och med det är varmare än luften, vara med mina föräldrar, gå promenader och njuta den bästa miljö jag vet. Ha semester.
