Det slog mig imorse, när jag för ovanlighetens skull lämnade elcykeln hemma och tog mig till jobbet kommunalt och på grund av det passerade centralen. Jag gick genom huvudbyggnaden, ni vet den stora där det är högt i tak och en massa människor på väg någonstans, överallt.
Tänk när man gick där för att man på riktigt var på väg någonstans! När resor var regelbundet förekommande. Jag minns känslan, men så långt borta den nu känns. Pirr i magen, energi i själen, skutt i hjärtat. På väg. Jag älskar att vara på väg. Och jag älskar att vara borta, för den delen.
I år älskar jag, eller har jag så älskat, att vara hemma. Det har gjort mig till en riktig hemmaråtta, och aldrig har här och nu, nuet och hemma, det mjuka och lugna varit härligare. Jag tror jag behövt det och mått bra av det.
Men nu är jag trött på det. Jag saknar energin, och just det jag skriver ovan. Pirret, energin, känslorna i själ och hjärta. Världen är öppen, jag är på väg om inte idag så då, sen, snart.
Just nu finns inget vara på väg. Jaja, såklart jag kan ta tåget och åka inom Sverige och åh så mycket fint vi har men… nej. Jag kan känna starka känslor och omsvepas av tillfällen, upplevelser och vyer men det är inte samma sak. Friheten inte lika stor, kittlet inte i närheten så starkt.
Jag saknar att resa!
Det finns en del diskussioner för tillfället, om huruvida Svemester påverkat oss och gett mersmak. Alltså… jag säger nej. Att det finns mycket vackert i vårt land, från norr till söder och från väst till öst, är ingen nyhet för mig. Det är ingen svart låda som öppnats, inget nytt som kommit till mitt medvetande, inget jag inte tidigare fattat och i stor utsträckning njutit av. Smultronställen, vackra ställen, sköna platser – såklart. Natur och vidder – givetvis.
Men nej. Jag ser gärna nytt i Sverige, och upplever mina favoriter runt om landet om och om och om igen, men det är inte samma sak. För mig är det inte det, och min mersmak på Svemester är obefintlig. Lika mycket smak som innan finns det men inte mer än så.
Jag längtar efter att steg på en tågstation betyder att på riktigt vara på väg, eller känslan på en flygplats där alla ska någonstans och jag ska dit. I nuläget känns det inte som att bokning av någon längre resa är något alternativ överhuvudtaget och jag vet var min själ skrattar och den gör inte det här och nu. Jag är harmonisk, lycklig och nöjd i mitt hemma där jag hör hemma och de jag hör hemma med, men jag saknar känslan av mer… jag gör verkligen det. Var som helst, där hjärtat skuttar, magen pirrar och själen skrattar. Dit längtar jag.
