zanzibar

Hej från Zanzibar! (en reseskildring)

Det är väldigt speciellt att resa nuförtiden. Det går inte att räkna med absolut någonting, så det är ingen idé att säga att ”vi har bokat en resa till Zanzibar” för om resan kommer att bli av eller inte är en ögonblicksbild. Om stjärnorna står rätt. Längtan kan inte släppas fram långt innan, och allt som sägs kring den planerade resan följs av ett ”om”. Vi har lärt oss det, att inte ta något för givet, och det kommer att vara så under en lång tid framöver. Inte bara för covid och PCR-tester och restriktioner på grund av pandemi.

Men vi kom iväg. Har snart varit en vecka på Zanzibar och haft det fullkomligt underbart!

Vårt största bryderi var att få ett PCR-test utan något utslag för någon, alla 5 behövde ha ett max 96 timmar gammalt covidfritt resultat. En dyr historia – det billigaste jag hittade i Stockholm låg på 750 kr per person. Vi testade på eftermiddagen två dygn innan avfärd och jublade strax före midnatt samma dag. Resan skulle bli av!

Qatar flög oss fint på kvällen från Stockholm, landade efter 6 timmar i Doha där vi runt midnatt hade en timme innan nästa flyg tog oss vidare och anlände Zanzibar runt 06.30 lokal tid efter 6 timmar även flyg 2. Ön ligger två timmar före Sverige så visst var vi möra av tidig morgon och begränsad sömn, men de timmars sömn det sista flyget ändå bjudit på gjorde att vi alla klarade dagen. Om det nu var de timmarna, eller helt enkelt det vi möttes av?

För vem känner trötthet när man för första gången på så länge känner DEN värmen. Möts av de dofterna. Den känslan, som bara… vibrerar. Är något annat, är något så ljuvligt.

Så från tidig morgon dag ett till nu nästan en vecka senare har vi njutit så innerligt.

Resan mellan flygplatsen utanför Stonetown till öns mesta turistort tillika den vi valde inför denna resa – Nungwi – tog en dryg timme och var total njutning för mig och en smärre kulturchock för något av barnen. Ön som vaknade, folklivet, allt som pågår. Livet, pågår. I allt som är hemma och vardag och normalt (och senaste 2 åren väldigt onormalt) så pågår livet här, och på så många andra platser i hela världen. Jag blir aldrig mätt på den tanken, och äntligen fick jag se, uppleva, känna känslan igen. Och ja mina barn; såhär lever betydligt större del av befolkningen än den promille som har det som ni råkat få det. Det här är världen, Afrika, Tanzania, Zanzibar. Såhär är islam (eller kan vara), såhär levs den här.

Vad betyder lycka? Vem är lycklig? Vad behöver en människa för att vara lycklig?

Jag har drömt om Zanzibar. Visserligen haft en plan som innehållit betydligt mer. Kombinera med safari i Tanzania, förstås – till det finns många möjligheter och den enklaste är nog att utgå från Zanzibar för en 3-dagarsupplevelse. Jag hade helst haft mer, inlett i Tanzania med en längre tur för att sedan övergå till semesterchill av vackraste slag. Kombinera turistiga Nungwi med andra små strandpärlor med än mer äkta känsla; Jambiani, Pingwe. Och såklart ett par dagar i Stonetown – en given mustsee med sina koloniala hus och sin starka tradition med många influenser. Jozani forest, den intensiva djungeln med en massa vilda apor. Så mycket att se och uppleva, konstant kryddat med afrikansk känsla. Jag har med andra ord så mycket kvar! Vi har bara ett (lite stretchat) sportlov denna gång, och när vi spontant bara några veckor innan avresa tog beslut att spendera lovet på resa så var vi överens om vad vi som familj denna gång vill ha och behöver; chill, njutning, kvalitetstid tillsammans. Just det i mitten med ”det annorlunda” som add-on. Jag älskar kombinationen, och är glad att det är lite ruff på sitt sätt, glad att det inte är Maldiverna, fullt tillrättalagt. Äldsta barnet njuter men konstaterar ändå att ”lite mer struktur” vore att föredra. Zanzibar är mer, det är verkligen det – det måste jag säga. Alla älskar på sitt sätt och jag är med mina egna referensramar beyond tagen.

Så färgerna på Zanzibar, dess nivå av tropiskt paradis? Så maxat! Dag ett sa Meja ”men du mamma, jag har hela livet trott att sand är gul”. Ja – här har den kritvit ton. Vattnet är precis så turkost som jag föreställt mig om inte ännu mer intensivt. Maasaiernas kläder är röda, sjöstjärnorna orange, röd, grön, blå. Ser mig inte mätt.


Två gånger per dygn peakar högvattnet och lika många gånger är vattennivån den lägsta. Det skiljer närmare 4 meter mellan de två olika tillstånden och aktiviteterna med den. I ena boken av de två jag något optimistiskt tog med har jag lyckats läsa 7 sidor. Underhållningen av att se på det som sker under lågvattnet är så mycket större. Musslorna som plockas och tvättas, båtarna som tjäras, fiskenäten som läggs. Det är mindre lågvatten här i Nungwi på norra udden än på många andra ställen lägre ned på östkusten, tydligen, men tack för lågvattnet! (Men, utan pool hade det varit lite tråkigt förstås)

Det är ljuvligt att resa igen, och vi har fått precis det vi varit ute efter. Antalet diskussioner med barnen som det getts utrymme till tar hemma månader att få till, i en vardag när alla har sitt. Det är extra fint i sådana här tider. Vi är inte frånkopplade verkligheten i Europa. Barnen är underbart fina på alla sätt. De umgås! Jag har hört spontana ”jag älskar dig” dem emellan – har det någonsin hänt tidigare? Man ska väl kanske inte behöva åka iväg såhär långt och till en såhär exotisk destination för att få det men… Denna bubbla. Resan. Allt jag längtat efter, är den.


Ett litet hej från Zanzibar tänkte jag skriva, och det är från mobilen med utsikt mot horisonten jag skriver… men det blev något mer än ett litet hej med några bilder. Det bubblar i mig av Zanzibar. Det är därför.